Jag vet att nåden finns, att någon bär när vi inte orkar

Jag vet att hoppet finns. Jag hör det viskas om det i gränderna, på bussar och spårvagnar och mellan raderna. Jag hör någon mumla att nästa år kanske blir bättre. Nästa år, nästa vecka, efter att när allt det här är över, då kommer allting bli bra. Orden är silvertrådar som skjuter genom vardagen. Jag hör uråldriga ekon om fred, om befrielse för de fångna, syn för de blinda och frihet för de förtryckta. Jag hör konkreta ord som ”vapenvila”, ”räntesänkningar” och ”klimatomställningar”. Jag hör det så ofta, men jag ser det så sällan.

Jag vet att fred finns, men jag vet också att fred bara är ett tillfälligt tillstånd och att kriget byter plats och folk. Kriget är en storm som drar vidare till nya jaktmarker och lämnar förödelse i sina spår. Jag vet att det finns tunna linjer av hopp, men också en förtvivlan som inget hopp kan rädda oss från. Jag vet att man måste överge hoppet ibland, att det blir en livlina, en räddningsplanka som inte bär i längden.

Jag vet att hopp är ett priviligierat ord och att för vissa av oss är allt över sedan länge.

Jag vet att världen finns. Att det är en skimrande och vibrerande plats som ingen levande människa kan motstå att förundras över. Att den är fylld av mening och kärlek, fylld av energi, skönhet och en strålglans som ingen gloria kan mäta sig med. Jag vet att Spiegel im Spiegel finns, att Mark Rothkos målningar finns, att böcker och teater finns. Jag vet att själva skapelsen fortsätter skapa.

Jag vet också att varje människa är en värld. Jag vet att döden river hål i verkligheten och lämnar ett tomrum efter sig. Att förlusten av en värld är enorm för de som levde i den. De sörjande, de nu hemlösa offren.

Jag vet att hopp finns och jag vet att förtvivlan finns. Jag vet att båda dessa saker är sanna och kan finnas i varje människa samtidigt. Jag vet att världen inte är svartvit och att förövare och offer mycket väl kan vara en och samma människa. Jag vet att ondska är sorg som inte tagits hand om. Jag vet att du vet allt det här också.

Jag vet att konungen inte kommer inridande på sin höga häst och ger oss ett lyckligt slut, som Richard Gere i Pretty Woman, men jag vet också att den som rider på åsnan inte heller gör det.

Jag vet att hoppet är det sista som överger människan, för vi klamrar oss fast vid det som istappar klamrar sig fast vid hustakets kant, rädda för att falla och krossas i bitar. Jag vet att allting kommer dö och att alla måste våga möta den tanken.

Jag vet att hoppet finns för det finns tyngder som vi inte orkar bära.

Jag vet att den andra sidan finns, att ljuset ­därifrån sipprar genom revan i verklighetens mur. Men muren byggs högre för varje år. Snart är allt skugga. Jag vet att barnen leker i murens skugga och att skrattande barn finns. Men jag vet att det också finns dom som gråter sig till sömns. Jag vet att lek och sorg hör samman och att människor klarar av lidanden som dom inte borde klara av.

Jag vet att kärlek finns, men jag vet också att det är enklare att älska än att bli älskad.

Allt detta vet jag, liksom du, men jag vet också att jag är människa, liksom du. Jag vet att även jag står där utanför stadens portar och väntar. Och den ­dagen någon rider in på en åsna och erbjuder hopp så kommer även jag lägga av mig min mantel, vifta med palmbladen och sjunga med dom andra i ­kören.

Jag vet att nåden finns, att någon bär när vi inte orkar, och någon älskar även fast vi inte tror det själva.