När vi döps samtycker vi till att världen är i behov av räddning

Anna Sophia Bonde

Eftertanke av av Anna Sophia Bonde

Det kan hända att temat ”Jesu dop” kan kännas lite avslaget efter alla maffiga julhelger med extra allt. Vad är det egentligen för vits att Jesus döps, vad har det med oss att göra? Att den enda människan i världshistorien som inte behöver dopet blir döpt är i sig ett påstående som borde stimulera hjärnverksamheten. Om Han inte gör det för sin egen skull – för vem sker det då?

Dopet som fenomen fanns i judiskt liv, långt före Johannes Döparen. Det verkar ha fungerat som ett slags syndabekännelse, man gick ner i mikveh-bassängen syndig och gick upp rättfärdiggjord. Johannes Döparen verkar i denna tradition.

Ett tag verkade Johannes och Jesus samtidigt och Johannes gäng frågar honom hur de ska förstå detta, borde de känna sig hotade? Men Johannes har inget behov av att vinna egna fördelar, han vet att hans uppdrag handlar om att föra människor till Jesus. När Jesus så kommer till Johannes för att bli döpt blir Johannes förvånad och värjer sig: det är ju jag som borde få bli döpt av dig! (Matt 3:14)

Men när de sedan hör rösten från himlen och ser duvan sänka sig över Jesus vet Johannes varför det skulle ske. Han själv skulle få visshet om att hans jobb inte varit förgäves och de som lyssnade (vilket även inkluderar oss som läser om det i efterhand) skulle förstå att nu var den slut, den långa perioden av tystnad ”uppifrån” (efter den siste gammaltestamentlige profeten Malaki) och avsaknad av tecken på Anden.

Gud talade och Anden var återigen synlig. Det fanns därför anledning, mitt i alla svårigheter som Roms ockupation av Judéen skapade, att känna hopp och tillförsikt. Att ändå somliga skulle missta Jesus för en vanlig revolutionär frihetshjälte gick inte att undvika. Men hela sin verksamhet visar Han att Hans kallelse är en annan.

Men om vi betänker allt mörker som finns i världen och att Gud vill ställa det till rätta, hela det som gått sönder, så räcker det ju inte att liksom sätta på ett plåster. Det krävs en omfattande och riskabel operation. 

Jesus motiverar sitt dop med att det är nödvändigt att ”uppfylla rättfärdigheten”. Det är inte ­säkert att vi går i gång på det… Men om vi betänker allt mörker som finns i världen och att Gud vill ställa det till rätta, hela det som gått sönder så räcker det ju inte att liksom sätta på ett plåster. Det krävs en omfattande och riskabel operation, som tar lång tid. Och för tjänstgörande läkare finns det inga ­behagliga genvägar. Jesus ger verkligen allt, för att rädda oss.

En kvinna på operationsbordet vet antagligen varför hon ligger där men det är inte säkert att vi, människor i allmänhet, känner till att vi behöver räddning och läkedom. Vi kanske rentav skulle bli förolämpade om någon kom och påstod något sådant! Men befinner vi oss i världen så kommer vi att bli nedsmutsade, både av sådant som vi själva ­ställer till med och sådant som vi utsätts för. Behovet av rättfärdighet gäller alltså allt från det allra mest personliga till krig och miljöförstöring. Läkaren kan inte slarva; allt måste ses igenom och åtgärdas.

Och när vi döps, eller låter våra barn bli döpta, så samtycker vi till den processen. Vi samtycker till den analys som säger att världen är i behov av räddning, inte bara Putin och andra skurkar utan också jag själv och de mina.

De goda nyheterna är att vi har en Läkare som inte väjer för någon svårighet när det gäller att rädda sina patienter. Med risk för att dra bilden lite för långt: när en transplantation behövs (och det gör det, tyvärr) får vi del av Hans hjärta.

Fakta: Första söndagen efter trettondedagen

Tema: Jesu dop

Texter: Jesaja 43:1–4

Apostlagärningarna 8:14–17

Markusevangeliet 1:9–11

Psaltarpsalm 89:20–29

Liturgisk färg: vitt

Taggar:

Teologi Dop

Anna Sophia Bonde

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Jesper Svartvik
En rättelse: Mikveh-badets teologiska kontext är inte synd, syndabekännelse och rättfärdiggörelse. Att skriva så är kristen eiseges. I stället handlar det om övergången från rituell orenhet till rituell renhet. I judendomen på Jesu tid var det inte en synd att bli rituellt orenhet -- det tillhörde livets villkor, t.ex. i samband med en människas födelse och död. (Se t.ex. "De sju haven i Bibelns värld", sid. 71-82.) Dessutom anknyter betraktelsen till föreställningen om "de fyra hundra tysta åren" mellan Malaki och evangelisterna. Men det finns ju många texter bevarade från den tiden, om än inte alla ingår i alla protestanters biblar. Jag anser att vi bör undvika att uttala oss om "avsaknad av tecken på Anden", som om vi kunde avgöra detta när det gäller texter som är viktiga för både kristna som tillhör andra samfund och judar. För övrigt lärde Elia sig att Gud kan vara närvarande till och med i "rösten av en liten tystnad" (hebr. qol demamah daqqah; 1 Kung 19:12). Allt gott till alla som ska predika på Första söndagen efter Trettondagen!