Extra ensamt när även Gud är tyst

Ofrivillig ensamhet. Del 3. Den kyrkvana kan nynna dem i sömnen, psalmerna om Gud som ständigt förtrogen. Hela vägen går han med mig, Jesus är min vän den bäste, Vilken vän vi har i Jesus... De är en del av trons och hela den kristna traditionens tröstande budskap till den som känner sig ensam.

Men om jag känner mig övergiven även av Gud, vad gör jag då? Vad har kyrkan att säga om människans djupaste ensamhet?

Prästen Camilla Lif tar det från början:

– Redan på en av de första sidorna i Bibeln får Adam veta att det inte är bra för honom att vara ensam, den kristna berättelsen är att människan skapas till relation. Man kan också se det evolutionärt, hur vår hjärnstorlek vid födseln gör oss beroende av omvårdnad längre än alla andra däggdjur.

Samtidigt är vi frihetstörstande och individorienterade, konstaterar hon. Till skillnad från djuren som håller ihop enligt strikt mönster väljer människan själv vilka hon vill leva med. Det gör att vi inte är självklara i något sammanhang utan måste lägga mycket kraft på att skapa flockar själva. I någon form bär vi därför alltid ensamheten med oss.

– Ensamheten är helt enkelt en sann aspekt av livet som vi inte kan fly ifrån. Och allt som är sant har med Gud att göra.

Det är alltså inget fel med att känna sig ensam om man är kristen?

– Nej. Tvärtom bör man ha erfarenhet av ensamhet, både som människa och som kristen, för att förstå sin plats i universum. Det är ett livsvillkor att uthärda känslan av ensamhet även i relation till Gud. Gud är en krävande kamrat på det sättet.

Själv har hon svårt att känna igen sig i bilden av en Gud som plåstrar om all ensamhet. Det finns en natt där man upplever att Gud inte bryr sig om en, säger hon. Den så kallade Själens mörka natt, som till exempel Johannes av Korset talar om.

Så finns det en ännu djupare natt där man upplever att Gud inte finns.

– Det är svårt att säga vilken som är värst. Ibland kan jag känna mig som en liten lort på Guds kavajslag. Den känslan är väldigt smärtsam. I mitt fall bottnar den ofta i felaktiga förväntningar, att Guds närvaro ser ut på ett annat sätt och finns på andra ställen än jag tror.

När kyrkan talar om att Gud är relation kan det underlätta för den som känner sig ensam i tron; i brist på upplevd gudsnärvaro kan mellanmänsklig kontakt överbrygga den existentiella ensamheten.

Samtidigt kan frasen öka känslan av övergivenhet. För om Gud är relation och om jag inte ens har vänner och nära att uppleva den genom, då blir ensamheten dubbel.

– Visst kan längtan efter Gud tröstas av gemenskap med människor och vice versa. Men det finns också unika kvaliteter i det mellanmänskliga – beröring, blickar, dofter, utbyte, sällskap och skratt. Att sakna det innebär en ensamhet som tron inte kan ersätta. Man hör ofta uttrycket ”tro är relation”. Jag måste vara ärlig och säga att jag inte riktigt förstår vad det betyder.

Som präst möter Camilla Lif alla sorters ensamhet. Människor som saknar partner, som sörjer någon som dött, som har en avvikande personlighet… Många gånger handlar det om att känna sig ensam bland människor. Inte sällan benämns ensamheten som ett avslöjande, den är en hemlighet som bara prästen får veta.

Många gånger är den förknippad med skam. Kravet på social självkänsla är stort i både arbets- och sällskapsliv, och många upplever att de inte kan leva upp till det. Man känner att man inte är nog hungrig och framåt.

Ensamheten kan också vara knuten till sjukdom. En alldeles speciell form av isolering eftersom kroppen är hela vår livsförutsättning och samtidigt det vi absolut inte kan dela med andra. Sjukdom utlöser också ofta en lång rad sociala och andra effekter, som ansträngda relationer, smärta – och ett outhärdligt stort allvar.

– Som sjuk står man vid sidan av den stora normaliteten. Sjukdomens ensamhet är helt enorm, i bara det här kvarteret just i denna stund, säger Camilla Lif vid cafébordet.

I kyrkan finns både sådant som kan minska och spä på ensamheten. Förståelsen för livets bristtillstånd är hög och i kyrkan finns gott om människor med gedigen vana att möta den som känner sig isolerad.

– Många som lever ensamma har kyrkan som sin viktigaste gemenskapsplats. Men det finns också många som blir besvikna. Man har en bild av kyrklig gemenskap, och den bilden kanske inte förverkligas. Som kvinna och präst ställs det särskilt höga krav på att jag ska vara omvårdande och bryta ensamheten. Om jag inte är det på det sätt som människor tänkt sig kan de bli kritiska.

Det kan också vara svårt att motarbeta ensamheten även i kyrkan. Camilla Lif berättar om ett år då man bjöd in till Jul i gemenskap. Programmet var späckat och skulle pågå i sju timmar med lunch, dans runt granen och julklappsutdelning. Kostnaden var en femtiolapp. Församlingen såg fram emot tillströmning.

Visst anmälde sig många. Men enbart för att hjälpa till. Ingen anmälde sig som deltagare. Det slutade med att ett stort gäng av människor som ville hjälpa de ensamma firade jul tillsammans och slapp att själva vara ensamma.

– Man vill inte identifiera sig som ensam utan som den som hjälper andra. Jag var också där. De var något rörande med att vi var så många som ville bryta andras ensamhet.

Vad säger du till den som skäms över sin ensamhet?

– Jag tror att jag med mitt förhållningssätt visar att det inte är något att skämmas över. Ibland tipsar jag om sammanhang som skulle vara bra för den personen.

Den egna ensamheten då. I vilka lägen slår den till och vad gör Camilla Lif när det händer?

Det finns vissa situationer och upplevelser som särskilt aktiverar behovet av gemenskap – flertalet allmänmänskliga, andra knutna till yrket: När hon själv är sjuk och rädd. När hon officierat vid svåra begravningar och alla de anhöriga går till sitt. När hon inte kan sova. Och när tankarna på döden kommer.

Den sistnämnda ensamheten är paradoxalt nog den både värsta och mest hoppfulla.

– Döden är den situation då jag och Gud äntligen kan umgås så som jag här umgås med människor. Det är då den typen av gudsgemenskap blir möjlig. Det är det jag tänker på när jag sjunger alla de där psalmerna, att när man ska dö och den mänskliga ensamheten är som mest påtaglig då tar den andra gemenskapen vid.

Vad finns att hålla sig i förutom psalmerna? Bibeln förstås. Både Gamla och Nya testamentet är fulla av texter om ensamhet. Camilla Lifs egen favorit är instiftelseorden. ”Alla är vi del av en och samma kropp.”

Bibeln är också full av rufsiga, ensamma personligheter, påminner hon. Av sådana som inte passar in utan lever i marginalerna.

– Egentligen är det nästan bara Jesus som har så där otroligt många vänner att han måste dra sig undan för att få vara ensam.