Kan Gud verkligen vara ”inne” eller ”ute”?

Jag döptes i havet. Det var på västkusten där jag är född och uppvuxen. Jag döptes i mitt hav.

Det är havet som jag kommer ifrån och det är havet som jag en gång kommer återvända till. I någon form. Den lilla tid jag har här på land är en våg som sveper in över stranden, drar med sig sand och stenar och sjunker undan, drar sig ut och återförenas med de stora vattenmassorna igen. 

Det är livet. En tångdoftande bränning. En stund på jorden och så en lång stund på en annan plats, förenad med alla andra liv som har levts och som kommer att leva.

När jag döptes var det inga himlar som öppnade sig och inga röster från himlen som talade. 

Någonstans i alla mina lådor här hemma har jag ett foto från mitt dop, där jag står en bit ut i vattnet i shorts och en grönvitrutig skjorta med uppkavlade ärmar. Händerna djupt begravna i fickorna. 

Efter dopet fick jag höra att det var någon som undrade om dopet gällde om man hade händerna i fickorna. Det gör det kan jag meddela. Gud är inte så noga med var man har sina händer, i fickorna eller utanpå. På täcket eller under det. En uppsträckt knuten näve eller en utsträckt hand. Spelar ingen roll.

Bredvid mig på fotot står Olof och Anna. Vi var tre som döptes på familjedagen på konfirmationslägret. Vi var tre som inte var döpta, för detta utspelade sig på en tid när det var vanligt att döpas som barn. En svunnen tid. 

Nu för tiden är det ju mycket vanligare att inte vara döpt när det närmar sig konfirmation. En gång döpte jag 17 konfirmander i en och samma dopgudstjänst. Det var visserligen en stor konfirmandgrupp. Men ändå. Det snurrade i huvudet efter att ha försökt komma ihåg alla namn i rätt ordning. Jag tror jag lyckades faktiskt. Men än i dag blir jag lite vimmelkantig bara jag tänker på det.

Man skulle kunna se det här som en trend. Om man använder statistik och siffror på rätt sätt går det att läsa ut ganska mycket av ganska lite. Men vad är trenden i så fall? Att barndopen minskar och att sekulariseringen inte stannat av som vissa hävdar? Eller är det tvärtom: att allt fler ungdomar döps och att kyrkan och Jesus är trendiga igen?

Antagligen inget, antagligen båda. Jag vill inte tala om trender, för jag tycker inte man ska mäta relation till Gud så. Som om den relationen är något som kan påverkas av marknaden, reklamen och sociala medier. Kan Gud verkligen vara ”inne” eller ”ute”?

När vi talar om relationen till Gud på det sättet så är det aldrig Gud själv vi talar om. Det är gudsbilder. Bilder av Gud och Jesus som kan användas för att locka eller avskräcka. De bilderna kan vara trendiga och passa in i ett marknadstänk, absolut. Luther gjorde ju uppror mot den köpslående guden, och hans nådiga gudsbild vann marknadsandelar i kristendomen.

Men när det handlar om Gud så får man trampa försiktigt. Om det nu är så att det är fler som söker sig till kyrkorna, så är det ett sökande som grundar sig i någon form av längtan. Man söker ju inte efter det som man inte vill ha. 

Och vad denna längtan består av är inte så svårt att lista ut. Det är en längtan bort från trender, från yta och prestation. En längtan att, för en liten stund, få vila ut i sig själv. En längtan efter någon som påpekar det mest grundläggande faktumet för vår korta tid på jorden.

En längtan efter rösten från himlen som säger ”Du är älskad.” Även om du är en något fumlig 15-åring med händerna långt ner i fickorna.