I botten på rädslan finns frågan: Gör det ont att dö?

"Min vän sjuksköterskan svarar snabbt men eftertänksamt – nej, de är helt lugna, utan ångest." Arkivbild. Pressvisningen av fältsjukhuset som byggts upp i Stockholmsmässan i Älvsjö. Foto: Jonas Ekströmer / TT

KRÖNIKA. En man som gillar chips och kaffe kommer till kyrkan. Samtalet kommer direkt in på döden.

Kyrkoherde Beatrice Lönnqvist, Botkyrka församling, skriver krönika från en gudstjänst nyligen – före direktiven om att ställa in alla fysiska gudstjänster i stiftet.

Gör det ont att dö? Mannen ser på mig med rak blick, han har tagit sig till kyrkan såsom han brukar göra varje söndag, men i dag stannade han hela gudstjänsten, jag tänker att det är corona som gör att han stannar.

En vanlig söndag brukar han gå när kyrkklockorna börjar ringa, han säger att han inte tycker om mina predikningar men han tycker mycket om chips och kaffe. Och kaffe finns det alltid gott om i kyrkan.

Jag svarar blixtsnabbt på hans fråga, utan att tveka.

– Nej, jag tror inte det.

Hans fråga kastar mig tillbaka till förra sommaren när jag vakade vid min fars dödsbädd. För ungefär ett år sedan fick vi veta att hans liv var begränsat, cancern var honom övermäktig. Det var läkarnas ord. Begränsat.

När juli månad nådde sitt slut, drog min far sitt sista andetag. Det var tidigt på morgonen, sjön nedanför huset var lugnt och solen klättrade fram bakom tallarna. På eftermiddagen kom byns renar och vilade på gräsmattan, som om de visade sitt deltagande.

Men allt var lugnt och stilla, han var utan smärtstillande och jag behövde inget heller. Det bästa sättet att beskriva händelsen är med ordet stillhet. Så därför svarar jag mannen i Norra Botkyrka snabbt och utan tvekan. Nej, det gör inte ont. Mannen nickar och svarar med orden nu går jag hem.

”Min vän sjuksköterskan svarar snabbt men eftertänksamt – nej, de är helt lugna, utan ångest. Inte alls som andra patienter jag vakat vid förut.

Jag firar gudstjänst i Södra Botkyrka och min vän som är sjuksyster kommer till gudstjänsten. Hon har arbetat hela veckan på sjukhuset med coronapatienter. Vi står i vapenhuset och hon säger att hon inte känner sig trött, hon har inte behövt laga mat utan ätit mat och tårta som människor skänkt och hon är glad för det. Hon säger att det gör skillnad. En gudstjänstbesökare överhör vårt samtal och frågar:

– Lider patienterna? Gör det ont i dem?

Min vän sjuksköterskan svarar snabbt men eftertänksamt – nej, de är helt lugna, utan ångest. Inte alls som andra patienter jag vakat vid förut. Det är helt stilla.

När jag lyssnar till deras konversation, slår det mig att allt prat om covid-19 egentligen handlar om det som gudstjänstbesökarna i Botkyrka frågar om. Den svåraste frågan av alla, gör det ont att dö? Det är svårt att inse att vår tid är begränsad.

Både min vän och jag svarar på frågorna utifrån våra egna erfarenheter men vad vet vi? När vi själva inte vet finns bibeltexterna, sångerna och kyrkorummet.

Jag är tacksam över att det finns platser där de svåra frågorna får ställas och delas. För mig ger det tröst.

Beatrice Lönnqvist
kyrkoherde Botkyrka församling,
ordförande i Framtiden bor hos oss-nätverket