Eskil Franck: Kyrkan måste brottas mer med teologin

Utanför fönstret breder Riddarfjärden ut sig. Men skrivbordet i arbetsrummet härstammar från andra trakter vid ett saltare hav, från Bohuslän och den kärva form av kristendom som länge praktiserades där. Eskil Franck böjer sig ner och öppnar två luckor som täcker skrivbordets hela fram­sida. Där bakom döljs 52 fack, ett för varje söndag i kyrkoåret.

– Min pappa lät göra skrivbordet och han arkiverade varje predikan här. Om han behövde rycka ut med kort varsel en söndag för en kollega som blivit sjuk så tog han en predikan och gav sig iväg, säger han.

En ledande profil i Svenska kyrkan

Eskil Franck härstammar från en prästsläkt och att bli en kyrkans man var det självklara valet även för honom. Han blev en ledande profil i Svenska kyrkan, bland annat som rektor för Svenska kyrkans pastoralinstitut, och han kom också att pekas ut som en möjlig ärkebiskop. När han år 2006 lämnade prästämbetet och senare gav ut boken Giv mig, min son, ditt hjärta på Fri tanke förlag väckte det därför stor uppmärksamhet.

– Många har frågat mig om jag lämnat kyrkan och blivit övertygad ateist, men nej, jag är kvar som medlem i kyrkan och jag har inte gått med i Humanisterna. Jag ser ingen anledning att på nytt binda mig till en viss lära eller ideologi. Jag uppskattar friheten så enormt.

För honom blev det svårt att vara präst när för många av hans frågor saknade svar. Han upplevde att han inte längre kunde försvara kyrkans lära.

– Jag utvecklade först en kreativ teologi för att försöka hantera det. Jag brukade säga att kristendomen från början var en blomknopp, men att man med tiden sett mer av härligheten i själva blomman. Men jag kom till en punkt när detta inte längre höll.

Teodicéproblemet - den stora stötestenen

En variant av teodicéproblemet blev den stora stötestenen för honom: Om Jesus övervann döden och ondskan på korset, varför syns det inga spår av det i dag? De första kristna levde i över­tygelsen om att Jesus snart skulle återvända och ställa allt till rätta, men Eskil Franck tycker inte att det förhållningssättet fungerar i dag.

– I en värld där ondskan är ­intakt efter 2 000 år så blir min fråga: Var är segern?

Ett liknande tvivel uppstod på bönen och dess möjligheter. Om Gud lyssnar på de föräldrar som är på väg att förlora ett cancersjukt barn, om Han hör vänner och hela församlingar som ber för barnet, varför sker då inte ett helande?

– I Bibeln säger Jesus att allt vad ni ber om i mitt namn ska ni få. Här har människor bett för det käraste som de har och bönerna förblir ohörda.

Men det finns ju föräldrar som förlorat barn, och på något sätt ändå upplevt sig burna av Gud?

– Ja, och det sista jag vill göra är att ta ifrån någon den trösten. Om man känner så, lev i det. Men för mig är den grundläggande frågan varför de alls behöver gå igenom det om nu Kristus har segrat.

Inte lämnat teologin

Även om han lämnat ­prästämbetet är det uppenbart att han inte lämnat teologin. När han sitter vid det skrivbord där hans pappa formulerade ett helt livs predikningar är det teologiska frågor som han grubblar över. Det arbetet har resulterat i skriften Den kristna trons identitet som ges ut av Katedralakademin. I den fokuserar han på det som han menar är den kristna trons kärna: erfarenheten av uppståndelsen. Om inte lärjungarna upplevt att de mött Jesus efter korsdöden så hade han i bästa fallet blivit en fotnot i historien, en av många glömda profeter.

– Den person de upplever att de möter är någon fullständigt annorlunda, obegriplig, som går genom stängda dörrar. Men han är också tydligt fysisk, han har sår på kroppen, han äter och samtalar, säger han.

Eskil Franck är själv inte särskilt intresserad av att spekulera kring vad som egentligen skedde den påskdagsmorgonen för snart 2 000 år sedan. Det han konstaterar är att lärjungarna började förkunna en levande Kristus, och att Jesu undervisning fick en ny innebörd i ljuset av uppståndelsen. Den troserfarenheten, att ha mött den uppståndne, genom­syrade allt i den tidiga kyrkan.

Men den upplevelsen bar aldrig för Eskil Franck.

– Om man inte kan göra motsvarande troserfarenhet som lärjungarna gjorde så blir tron svag, säger han.

Flera frågeställningar

Eskil Franck har skrivit boken som teolog och forskare, med målet att den ska vara en utgångspunkt för samtal. Han ifrågasätter om uppståndelsen nu för tiden präglar kyrkans liv som den gjorde i den tidiga kyrkan. När uppenbarelsen hamnar i skymundan menar han att teologiska otydligheter och oklarheter sprider sig till en rad områden.

– Jag har varit på många dop. Där lyfter prästen upp barnet, ­säger välkommen till Guds församling och håller sedan ett oerhört allmänt tal om dopet som ett välkomnande av barnet. Varför tar man aldrig spjärn mot Paulus och hans ord om att genom dopet så uppstår du med Kristus? Tar man det på allvar?

Han tycker att samma frågor väcks kring nattvarden. Vilken är egentligen kyrkans lära om den i dag? Tror prästen att församlingen möter den levande och uppståndne Kristus i brödet och vinet? Eller är det mer en symbolisk handling?

– Jag märker inte att man brottas med dessa frågor, säger han.

Vad händer med kyrkan om den inte klarar av att svara tydligt på sådana frågor?

– Det sista som blir kvar i en kyrka är riten. Jag kan se att det finns inslag av det i dag, riterna som dop och begravning är ju fortfarande starka. Men en kyrka kan bara växa om det finns ett tros­innehåll som bär och lockar.

Kan man inte byta ut det tidigare innehållet och till exempel foku­sera på mänskliga rättigheter och allas lika värde i stället?

– Det måste finnas en väldigt stark bas i ett teologiskt fundament i så fall. I dag går kyrkan in starkt för klimatet och freden, men man gör det utan att relatera till den första kyrkan som trodde att himlen och jorden skulle ersättas av en ny himmel och jord. Hur hänger det ihop egentligen?

Ser sig själv som kulturkristen

Det kan tyckas som att Eskil Franck går till generalangrepp på kyrkan och dess företrädare, men det finns en dubbelhet i hans hållning. Han ser sig som kulturkristen, och är tacksam för kyrkans kulturarv, dess musik och verksamhet. Det sista han vill är att kyrkan ska försvinna.

– Så många i min släkt och bekantskapskrets är aktiva kristna och jag respekterar dem fullt ut för deras ställningstaganden och tro. Jag vill inte missionera för mina uppfattningar, eller förstöra något för andra, men jag är ute efter klarhet.

Musiken han vill vara omgiven av när han dör

Det kristna arvet finns kvar i hans liv. Viss musik, och då ­speciellt Bach, skapar en genklang i honom som han inte riktigt kan eller känner ett behov av att förklara. Det är också barn­domens musik som han skulle vilja vara omgiven av när han en gång dör.

– Jag kan inte tänka mig en bättre död än att få lyssna till psalmer medan jag håller min fru i handen, säger han och reciterar ur psalm 144 i Svenska psalm­boken:

– När jag skall lämna världen, o, lämna du ej mig, och låt vid hädanfärden min blick ej släppa dig.
När ångest trycker anden i sista kampens nöd, kom då och lossa banden, o Jesus, för din död.