Lyssna till Kristusfröet i dig och ställ de avgörande frågorna

I söndagens psaltarpsalm konstateras: ”Herren är nära alla som ropar, alla som av hjärtat ropar till ­honom”. Det var en tanke som kom att utvecklas en hel del i fornkyrkan: tanken att Gud lagt ett frö i vårt inre – en röst om man så vill – och att var och en av oss kan lyssna till den rösten, det Kristusfröet i vårt inre, bara vi tar oss tid att lyssna. Jag kom att tänka på detta när jag för en tid sedan läste boken The Top Five Regrets of the Dying (Hay House, 2019) av Bronnie Ware.

För hon är en orolig själ, Bronnie Ware. Hon utbildar sig till ekonom och arbetar på bank i över tio år. Hon trivs, men hon är inte nöjd. Hon säljer allt hon äger och flyttar till en tropisk ö i två år. Hon trivs, men är inte nöjd. Hon flyttar till England och jobbar på en pub några år. Hon åker jorden runt. Men hon är inte nöjd.

Till slut återvänder hon till sitt hemland, Australien, fast besluten att rota sig och ägna sig åt ett jobb som ger mening åt tillvaron. Utan vare sig utbildning eller kvalifikationer får hon jobb som vårdare inom palliativ vård, med svårt sjuka människor som snart ska dö. Hon lever med dem, lagar mat åt dem, tvättar dem och framför allt: hon samtalar med dem.

Ja, under åtta långa år får hon leva tillsammans med, hjälpa och samtala med människor i dödens närhet. Det blir ett jobb som förändrar hennes liv.

Allt eftersom åren går ser Bronnie ett mönster i de samtal hon har med människor i dödens närhet. Och det mönstret är att många av dem, oavsett etnicitet, ålder eller bakgrund, ångrar vissa saker. Och Bronnie Ware utvecklar detta i boken. Ware menar nämligen att det ofta går att koka ner det döende ångrar i sina liv till fem punkter. Och det är detta, lite fritt översatt från engelskan, som de ångrar:

1. De ångrar att de jobbat så mycket.

2. De ångrar att de inte hållit kontakten med sina vänner.

3. De ångrar att de inte tillåtit sig själva att vara lyckliga.

4. De ångrar att de levt ett liv styrt av andras förväntningar, i stället för ett som var sant mot dem själva.

5. De ångrar att de inte haft modet att säga vad de egentligen kände.

Jag har själv inte jobbat med döende människor speciellt mycket. Men jag har jobbat en del ”på andra sidan”, det vill säga med begravningar. Med sörjande människor, som ofta saknar den som dött. Och flera av Wares punkter känner jag igen från de samtalen. För det är inte de många arbetstimmarna, pengarna, den fina titeln eller den snygga bilen man minns när någon dött. Utan det är personen. Relationen. Och ofta önskan att man ägnat mer tid med personen, att man inte prioriterat jobbet så himla mycket … den typen av saker.

Men det finns en sjätte punkt som jag skulle vilja lägga till Bronnie Wares lista: vikten av att ha ett språk för att tala om döden. För väldigt många av oss saknar i dag ett språk för att kunna tala meningsfullt om döden. Kanske kommer sig denna språkbrist av att vi försöker förneka det faktum att vi alla ska dö. ”Denna förnekelse lämnar ofta såväl den döende som de sörjande totalt oförberedda för något som är ofrånkomligt”, konstaterar Ware.

Vår rädsla för döden, och vår brist på språk kring döden, gör till och med att vissa väljer att inte begrava sina kära. De får gå direkt i jorden utan ritual. Eller att man inte går på en begravning som man ärligt talat borde gå på, eftersom man har ”ett viktigt möte”. Som präst har jag tyvärr sett denna språklöshet och tafatthet inför döden alltför ofta. 

Det är här Kristusfröet i vårt inre kommer in, och det faktum att ”Herren är nära alla som ropar till honom”.

För livet är för kort, och för viktigt, för att inte lyssna till Kristusfröet inom oss, att inte ställa sig dessa avgörande frågor. Så har du inte ställt dig dem innan, är det dags att göra det i dag.

För det är där vägen till friheten i Kristus börjar.

Sören Dalevi

biskop i Karlstads stift