Minnena behövs för att vi ska hitta hem i en vilsen värld

”Människans uppgift är att minnas”. Orden är författaren Andrev Waldens och uttalades i ett samtal vi hade i kyrkan nyligen. Det var inte exakt så han sa. Men det är i alla fall så jag minns det. Han hade ställt sig frågan varför människor behövs, en fråga som blir allt mer aktuell i denna tidsålder, och hans svar på den frågan var att människan behövs för att minnas. För att skriva ned, för att berätta vidare, för att föra ett arkiv över världens händelser och de människor som bebott vår lilla blå planet under en kort tid av dess resa genom världsrymden. Vi är historiens arkivarier.

Och det ligger något i det han sa. Som jag minns det. Det finns ju många djur och varelser som kan göra mycket av det vi kan. Bygga hus och bon är inte exklusivt för människan, skräpa ner är inte exklusivt för människan, äta, sova, para sig och dö är inte mänskliga egenskaper allena. Kanske kan man undra om strandskatan någon gång lägger sig ner i gräset under den stora eken och tittar upp i lövverket och förundras över solens och skuggornas spel mellan löven. Det är förstås möjligt att den gör det. Jag vet inte, och det är väl ännu en av alla dessa frågor som inte får något svar. O, Magnum mysterium. 

I Johannes Anyurus bok De skall drunkna i sina mödrars tårar finns det en liknande tanke när Anyurus skriver att ”Det första Gud skapade var en penna.” En penna, ensam i mörkret som till uppgift får att skriva ner allt som kommer att ske från och med nu, till tidens ände. 

Denna pennas uppgift blir förstås meningslös om ingen läser berättelsen, tar den till sig och för den vidare. Om ingen minns så är allting glömt. Alla händelser löses upp, alla människor, alla relationer, all glädje, all kärlek och all sorg förvandlas till dammkorn som virvlar runt i tomheten utan någon som tar hand om dem och fogar samman berättelsen igen.

Vi behövs för att minnas – samtidigt är det minnena vi behöver för att finnas till, för att bygga våra berättelser och för att hitta hem i en vilsen värld.

För många är nog adventstiden en tid av minnen. De välkända sångerna, de välkända dofterna och de gamla vanorna väcker äldre tider till liv och återför oss till en plats där vi en gång hörde hemma. 

Filosofen Byung-Chul Han skriver just detta. Att traditioner och ritualer är för tiden vad hemmet är för rummet. I rummet, i världen och i våra liv så är ju hemmet alltid en plats att återvända till. En plats för vila, en rogivande glänta i det allt mer vidsträckta rum som är vår värld. 

På samma sätt menar han att traditionerna är ”ett hem i tiden”, ritualerna som återkommer varje år och som binder oss samman med en större gemenskap. Allt det som i förlängningen blir ett återkommande hem, en viloplats för själ och hjärta.

Det är väl därför människor i allt större utsträckning går i kyrkan just vid advent och i jultiden? Kanske söker vi ett hem i tiden? Kanske letar vi efter en gemenskap i minnena? Och kyrkan är ju till sin grund en minnenas gemenskap. Vi minns när vi firar gudstjänst med de välbekanta orden och fraserna, vi minns när vi läser de gamla texterna och vi minns varje gång som nattvarden firas i våra kyrkor. ”Gör detta till minne av mig.” 

I en vilsen tid kan vi få vara en stunds trygghet, bärare av minnen och förmedlare av en hemkomst. Kanske är det nåd. Att för en stund få hitta ett hem i minnenas gemenskap.

Ludvig Lindelöf