När vi nästan glömt Gud ger sig alltid några ut att söka

Jag är uppväxt under ett flygstreck. Inte flyttfåglars, utan människors. Flygplanen flög högt över trädgården och vi talade ofta om vart de var på väg. Bäst var nätterna, eller mörka kvällar om vintern. Blinkande styrde planen mot fjärran land. De bar på något vis med sig ett löfte om att det fanns andra världar. Inte för att vi behövde fly, vi lyckligt lottade med villaträdgårdar och vänliga grannar. Men ändå. Att världen var större var liksom ett löfte och en lockelse. Och ett slags vemod fyllde oss när vi stod med uppåtvända ansikten i den mörka kvällen, där planen tyst men med blinkande ljus steg mot höjden.