Sårad, mobbad och ensam – så kommer upprättelsen

"Jesus ertappar honom i det mest förbjudna, det han absolut inte får vara, nämligen – sig själv."

Christofer Wilson skriver veckans Eftertanke.

Sackaios bor i Jeriko. Han har hand om tullen och är rik. Han är kort till växten och allmänt betraktad som en avfälling. Fem korta fakta, mer än så får vi inte veta. Ändå vävs en berättelse med dessa enkla trådar, en berättelse om ensamhet, sårad självkänsla och Jesu helande kraft.

Känner du igen honom, Sackaios? Han som står och hoppar bakom den där folkmassan. Så oförblommerat nyfiken på varför alla har samlats. Liten till växten, osäker inuti, för en stund har han glömt att spela den roll han knep åt sig när alla andra roller var besatta. Rollen som föraktad och oberörbar.

Jag tänker mig att han sen barnsben fått lära sig att han var just liten. En liten skit. Ocool. Alltid bakom allas ryggar, hoppande för att få se vad de höll på med. Men de slöt sina ryggar samman. De njöt av att stänga honom ute. Han kunde inte deras spel. Han ville liksom lite för mycket.

Och det gick som det alltid gått. Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad, som doktor Glas sa. I ett ockuperat land är det inte speciellt svårt. Den romerska ockupationsmakten letade ständigt överlöpare. Den rollen stod där och väntade på honom. Det kunde inte ha gått annorlunda.

2 000 år senare. Stockholmsförort. Jag var ungdomspräst och jobbade med konsekvensprogram för unga lagöverträdare. Chockerande unga faktiskt. Där lärde jag känna Sackaios. Han fanns alltid där, den där killen vars nyfikenhet plötsligt lyste igenom. Han vars mask bara sprack och ut tittade en liten kille som egentligen bara vill vara med.

Av alla Bibelns under är detta det minst spektakulära. Vem som helst hade kunnat göra det.

Men den enda gemenskap som tog emot honom var de som snodde och spöade och pundade. I deras gäng var han oberörbar. Fruktad. Någon. Han var någon. Inte ingen. Men inte sig själv.

2 000 år och vi är fortfarande likadana. Människor är män-niskor. Gruppens lagar står över årtusendena.

Jag tänker mig att Sackaios var han.

Tillbaka igen. Nu sitter han där i trädet, i sykomoren. Jag tror han suttit där förut. Kanske som barn, när alla var elaka, då var det dit han klättrade upp. Där kunde han titta ner på allt. Ingen kunde nå honom.

Men det var länge sedan nu. Nu är han ju vuxen och allt det där hemska som hände när han var barn, det har han lämnat bakom sig. Tror han. Alla andra har också lämnat det bakom sig. Tror de. De är vuxna nu, men det är samma människor och det är samma scen. Kanske någonstans inom sig så väcks detta inom Sackaios. Då står Jesus där.

Det är ett pinsamt tillfälle. Jesus ertappar honom i det mest förbjudna, det han absolut inte får vara, nämligen – sig själv. Vad finns för impuls i Sackaios i den stunden? Han borde vara vuxen och tänka vuxna tankar, men har du en gång blivit mobbad är du vaksam. Du kan bara tänka en sak: nu händer det igen.

Men något annat händer. Inför alla går de hem till Sackaios. Inför alla sägs det. ”Också han är en son av Abraham.” Ibland behövs det inte mer än så.

Sackaios var liten till växten. Han var rik och föraktad. Han jobbade som tullindrivare.

Det var helt okej, tyckte Jesus. Han fick vara det. Vi börjar där.

Av alla Bibelns under är detta det minst spektakulära. Vem som helst hade kunnat göra det.

Christofer Wilson
präst

Fakta: 21:a efter Trefaldighet – Samhällsansvar

Andra årgången

Femte Moseboken 24:17−22

Jakob 2:1−8

Lukasevangeliet 19:1−10

Psaltaren 40:14−18

Liturgisk färg: grön

Taggar:

Eftertanke Präst

Senaste artiklar