Söderblom blev radikal fredsförespråkare

Fem månader efter Stockholmsmötet, den 15 januari 1926, firade Nathan Söderblom sin 60-årsdag. När han utnämndes till ärkebiskop 1914 var han ifrågasatt och kritiserad. Nu hyllades han som en av kristenhetens främsta ledare. Tusen telegram strömmade in från alla världens hörn.

Ärkebiskopsgården i Uppsala fylldes av talträngda biskopar, politiker, professorer och präster. Bland alla gåvor märktes en betydande summa pengar som Söderblom fritt kunde använda för sitt fortsatta ekumeniska arbete. 

När Gunillaklockan ringde kväll uppvaktades han i facklornas sken av kören Allmänna sången.

Nathan Söderblom hade blivit världens mest kände svensk och hela kristenhetens röst för social rättvisa och fred. Han inbjöds att hålla föreläsningar vid universitet runt om i Europa, tala vid stora högtider och predika i Saint Pierre-katedralen när Nationernas förbund inledde sin årliga session i Genève 1926. 

Men NF hade blivit offer för nationella särintressen, ”en fallen ängel”, som inte förmådde värna den internationella rättsordningen. Söderblom skrädde inte orden när han manade medlemsstaterna att vara ”tjänare åt en gemensam, över alla gränser erkänd sanningens och rättfärdighetens myndighet.”

Stockholmsmötet hade skapat en plattform för fördjupat samarbete kyrkorna emellan. Hur skulle kyrkoekumeniken gå vidare? 

Några organisatoriska förebilder fanns inte. Kyrkorna som sådana var ännu inte särskilt involverade, men en fortsättningskommitté hade valts. Den hade ett begränsat mandat. Den skulle inte tala på kyrkornas vägnar och fick under inga omständigheter agera som en ”överkyrka”. 

Kommittén bestod till största delen av medelålders män burna av internationell idealism. Den skulle snart utmanas av 1930-talets hårdföra nationalistiska realism. 

Kommittén samlades första gången i augusti 1926 i Bern. Många hade varit med ända sedan den första planeringskonferensen i Genève 1920. Nu utnämnde de sig utan hänsyn till kvinnorna som var med till ”männen från Stockholm”. 

Söderblom bjöd gentilt de åttio deltagarna på en storslagen festmiddag för att fira Stockholmsmötet. Officiella mötesrapporter på tyska och engelska fastställdes. 

Kommittén hade fått i uppdrag att avsluta konflikten mellan tyskar och fransmän om vem som orsakat kriget. Det lyckades. Genom att lägga politiken åt sidan och koncentrera sig på moraliska och religiösa överväganden kunde parterna enas.

Fortsättningskommittén sammanträdde varje år. Den sjösatte det ena programmet efter det andra. Ett internationellt socialetiskt institut inrättades i Genève för ömsesidigt kunskapsutbyte, samordning och forskning. 

Ett jämförande studium av ecklesiologi påbörjades. Den trespråkiga kvartalstidskriften Stockholm gavs ut i tre år innan den stora depressionen tvingade fram dess nedläggning. 

I samarbete med universitetet i Genève inleddes en masterutbildning i ekumenik. Kommissioner inrättades, en för kyrka och arbetsliv, en för ungdomsfrågor, en för samarbete mellan teologer, en annan för media och kommunikation. 

Redan innan Stockholmsmötet hade en europeisk centralbyrå för mellankyrkligt bistånd organiserats. När judeförföljelserna intensifierades bildades 1933 International christian commission for refugees. 

I Chexbres 1930 – det sista mötet då Söderblom deltog – omvandlades fortsättningskommittén till Universal christian council for life and work. Det var första steget mot det ekumeniska råd han föreslagit tio år tidigare. George Bell, som just utnämnts till biskop av Chicester, tog över rollen som ordförande.

Söderblom var sliten, desillusionerad och tyngd av familjeproblem. Hans vacklande hälsa gjorde sig ständigt påmind. Det ekumeniska mötet hade sysslat med allt för många frågor och inte blivit den profetiska röst för fred som han hoppats. Därför koncentrerade han sina sista år på fredsfrågan och intog en alltmer radikal hållning. 

Han hade tidigare framhållit varje nations rätt att försvara sig med militära medel om så krävdes. Nu började han argumentera för nedrustning och villkorad civil olydnad som ett sätt att bidra till fred.

Nathan Söderblom tog emot Nobels fredspris 1930. Den 8 juli 1931 avled han.

Historien hade tagit en ny vändning. När nazisternas järnhårda diktatur tagit makten i Tyskland, hade humanistisk kulturtillvänd liberalteologi inte mycket att sätta emot. 

Men en ny teologi föddes. Utifrån Guds självuppenbarelse i Kristus måste varje sann kyrka förkunna ett hopp bortom allt hopp. Tongivande teologen Karl Barth hade satt stenen i rullning. En konfrontation väntade. 

Första varningen kom när Universal christian council var samlat i Novo Sad 1933. Hitler hade blivit rikskansler, frågan om stat och kyrka var på allas läppar. 

När Budskapet från Stockholm lästes upp som erinran och förpliktelse reste sig en talesman för den nya kyrkostyrelsen i Tyskland, Theodor Heckel. Han förklarade att detta budskap, som speglade upplysningstidens humanitära ideal, nu var överspelat. Vartenda ord skulle förkastas.

Ledarna för de ekumeniska rörelserna såg vartåt Europa var på väg. Ingen skulle undgå vad som väntade. Nu måste de samarbeta och kanske gå samman. 

En ”konsultativ grupp” bildades. En konferens om ”kyrka och stat” hölls i Paris våren 1934 med ekumeniska tungviktare som George Bell, William Temple, Willem Visser ’t Hooft och William Paton. 

Den 60-årige JH Oldham, som ägnat sitt liv åt att organisera det Internationella missionsrådet, anslöt sig. Han hade bytt fot och ville satsa alla sina krafter på Life and work. Den rörelsen hade bäst förutsättningar att bli kyrkornas profetiska röst i ett totalitärt samhälle. Tyskarna var ute ur bilden, skandinaverna hade förlorat initiativet, engelsmän tog ledningen.

I augusti 1934 samlades Universal christian council på Fanø utanför Danmarks västkust. Ett åttiotal delegater kom, bland dem Gustaf Aulén och Anna Söderblom med svärsönerna Yngve Brilioth och Arvid Runestam. Atmosfären var laddad. 

Två veckor innan hade alla tyska präster tvingats avlägga trohetsed till Hitler. En uppgörelse med Heckel och hans delegation från den nazifierade tyska rikskyrkan var oundviklig. Hetsiga diskussioner fördes bakom lyckta dörrar. Information läckte både till New York och Berlin.

Dietrich Bonhoeffer var med på Fanø som ledare för ett ungdomsläger. Fast den tyska kyrkostyrelsen förbjudit alla företrädare för Bekännelsekyrkan att delta i konferensen, inbjöd ordföranden George Bell honom att tala. 

Bonhoeffer var bara 28 år och fortfarande okänd för de flesta. Ett avsnitt ur hans tal ger oss en känsla av dess allvar: 

"Fred är att helt och utan säkerheter ställa sig under Guds ledning, att i tro och lydnad överlämna nationernas öde i den Allsmäktiges händer, att inte försöka styra med själviska syften. 

Slag vinns inte med vapen utan med Gud. Slag vinns där vägen leder till korset. Varför fruktar vi de världsliga makternas raseri? Varför tar vi inte makten ifrån dem och återlämnar den till Kristus? Det kan vi göra i dag. Det Ekumeniska rådet är samlat: det kan skicka alla troende denna radikala maning till fred. Timmen är sen. Världen storknar av vapen.

Misstron som lyser ur människors ögon är fasansfull. Krigstrumpeterna kan ljuda i morgon. Vad väntar vi på? Vill vi verkligen dra på oss denna skuld, större än aldrig någonsin förr?"

Konferensen valde sida med den tyska Bekännelsekyrkan och bröt förbindelserna med den hybrid av kristendom och nazism som gick under namnet Deutsche christen. 

Mötet slog fast att ”en autokratisk kyrkostyrelse är oförenlig med den kristna kyrkans natur, i synnerhet om den tvingas på människors samveten genom en högtidlig ed, med tvångsmetoder och utan fri debatt”.

Efter flera år av osäkerhet om både vägar och mål, hade utvecklingen i Europa tvingat Life and work att koncentrera sig på frågan om kyrkans trovärdighet och överlevnad i de onda makternas tid. 

Man fattade beslutet att inbjuda till en ny världskonferens. Den skulle äga rum i Oxford 1937 med temat ”Kyrkan, samhället och staten”. Joseph Oldham tog på sig ansvaret att planera konferensens innehåll. Med sin auktoritet och uthållighet, organisatoriska skicklighet och vidsträckta kontaktnät bland teologer, forskare och politiker, kunde ingen vara mer lämpad för uppdraget. 

För Joseph Oldham var den världsvida kristenheten en högst synlig gemenskap av människor som tog emot räddningens ord utifrån och tillbad en Gud som var både gränslös och nära. Kyrkan i dess många uttrycksformer levde mitt i världen, inte för sin egen skull utan för att bevara världen och ge den liv.

”Låt kyrkan vara kyrka” blev slagordet som ljöd genom alla förberedelser och hela konferensen.

Framstående teologer, jurister och statsvetare inbjöds att skriva förberedande texter, att föreläsa vid konferensen och att sammanfatta dess budskap. 

Oxford 1937 blev en ekumenisk studiekonferens i världsformat och kulmen på en lång process av socialetisk reflektion. Slutrapporten slog fast att det är kyrkans primära uppgift att vittna om Gud, proklamera Guds Ord, bekänna sin tro inför världen, lära både unga och gamla att hålla Guds bud och att tjäna nationen och staten genom att proklamera vad som är Guds vilja. Oavsett vad staten bestämmer, kan kyrkan aldrig ge upp sin gudstjänst, förkunnelse, undervisning eller diakoni.

Andra världskriget stod för dörren. Life and work och Faith and order beslöt att gå samman och bilda Kyrkornas världsråd. Det skedde i Utrecht 1938, men inte förrän kriget var över kunde världsrådet konstitueras vid den första generalförsamlingen i Amsterdam 1948, tjugotre år efter Stockholmsmötet. 

Förenade i den ekumeniska rörelsen hade kyrkorna bestått sin svåra prövning. Världen öppnade sig på nytt. Vad de gamla sått i vredens tid skulle skördas av de unga som fått hoppet tillbaka. 

På podiet i Concertgebouw satt John R Mott, 82, Germanos av Thyatira, 76, Erling Eidem, 68, Marc Boegner, 67, Geoffrey Fisher, 61, TC Chao, 60, och George Bell, 65. 

In strömmade nästa generation: Madeleine Barot, Catherine Bliss, Suzanne de Diétrich, Daniel Thambyrajah Niles och alla de andra som skulle bära rörelsen vidare.