Både ABBA och högmässan kan väcka vår hemlängtan

Häromveckan satt jag i bilen tillsammans med min dotter. När hon bytte radiokanal fylldes kupén plötsligt av en nostalgisk ljudkuliss. Toner, harmonier och röster – det man brukar kalla sound – allt var fullständigt välbekant.

Ändå hade jag aldrig hört låten förut. Det var det ingen som hade gjort. Det var nämligen världspremiär för ABBA:s "I still have faith in you".

När ABBA begav sig på 1970- och 80-talen var jag inget större fan. För mig gällde annan musik. Ändå blev jag märkligt berörd där jag satt i bilen. Fyrtio år senare. En evighet och en ökenvandring. Tid som gått. Liv som passerat. Same, same, but different.

De är äldre nu. Jag är äldre nu. Allt är annorlunda. Ändå samma klanger. Succéer och skilsmässor. Framgångar och fiaskon. Försoning. En djup hemlängtan drabbade mig fast jag nyss varit hemma och alldeles strax skulle vara tillbaka igen.

Hur funkar egentligen musik och vad är det som händer när vi drabbas av den?

Lars Lilliestam är professor i musikvetenskap och har vigt en forskargärning åt musikens roll i människors liv. Han är aktuell med boken Lyssna på musik. Upplevelser, mening och hälsa (2020, Göteborg: Bo Ejeby förlag) där han adresserar kunskapsluckan som finns rörande människors användning av musik.

Genom att djupintervjua tio personer i olika åldrar har Lilliestam undersökt hur människor talar om musik och hur de använder och reagerar på musiken.

Allt eftersom jag läser Lilliestams bok slås jag av de många likheterna mellan människors användning av musik och vad människor upplever i gudstjänsten. Musiklyssnandets effekter påminner i hög grad om de funktioner som rit och tro har för människor. Och om man värjer sig för en syn på andlighet där effekter eller resultat står i centrum, finns också i en sådan reservation likheter med musiken.

”De flesta människor lyssnar på musik och ägnar sig åt ’musikande’ utan att de tänker på att det skulle ha speciella effekter. Man njuter av musik. Man tycker om musik. Man mår bra av musik. […] Men det betyder givetvis inte att musik inte har effekter.” Effekterna finns där, om inte som mål eller i centrum, så åtminstone som följdverkan.

En första likhet rör själva studieområdet. Musikforskning, precis som gudstjänstforskning, kräver en helhetssyn. Musik är inte ett enkelt stimuli som påverkar en passiv individ med en förutbestämd effekt.

I stället är musiken en resurs som får mening i det att den används. Den finns till i ett sammanhang av sociala, kulturella och personliga dimensioner.

”Musikens mening skapas i ett samspel eller ett möte mellan musiken och människan […] i en viss situation”. Detta breda synsätt stryker under komplexiteten i receptionsprocessen och är helt analogt med studier om religiös erfarenhet.

Inte heller en gudstjänst är ett stimuli som automatiskt har likadana effekter på samtliga deltagare. Också gudstjänsten får sin poäng i att den firas, och dess mening skapas genom intrikata samspel mellan form och innehåll, individ och omgivning, situation och person.

En annan likhet är att musik, precis som tro, har med identitet att göra. Därmed påverkar den människors sätt att handla, tänka, känna och leva.

Musiken är en identitetsmarkör som erbjuder livstolkning, meningsskapande och ibland självterapi. Dessa effekter är välkända också inom trons värld.

I ett nyutkommet brev om kyrkans undervisning skriver Svenska kyrkans biskopar att kristen tradition ger ”verktyg för livstolkning”; om meningsskapande och självterapi skriver de att tron rymmer förmågan att ge människor ”mening och livsmod” och att kyrkans uppdrag är att tala om hopp, men också ”gestalta de utmaningar och hot och den sorg, oro och förlust” som ryms i ett människoliv.

Ytterligare en överensstämmelse är att de erfarenheter människor gör ofta resulterar i tyst kunskap. Oavsett om erfarenheterna kommer från musiklyssning eller andliga erfarenheter rör det sig om ett slags sensorisk kunskap där man känner, erfar, doftar, smakar, hör och handlar.

Erfarenheterna är bortom språket. Likafullt är det värdefullt att tala om upplevelserna, eftersom den ordlösa kunskapen fördjupas genom samtal. Lilliestam citerar pedagogikforskaren Roger Säljö: ”Att sam-tala är också att sam-tänka”.

Likheterna till religionsforskningen är slående. I alla tider har mystikernas erfarenheter ofta varit ordlös och ändå resulterat i förkunnelse. Och Säljös insikt kan överföras till en luthersk kontext med sitt fokus på förkunnelsen och hörselsinnet – vi människor växer genom att samhöra.

Slutligen är identifikation, både för musik och andlighet, en nyckel för att förstå människors erfarenheter. Lyssnarens eget liv och livssituation tolkas genom musiken och religionen. En av Lilliestams informanter ”Bertha” säger om Björn Afzelius sång Ikaros att ”den beskrev min egen uppväxt”. En annan, ”Christina”, talar om den tröst som Peter LeMarcs musik inneburit: ”Han satte ord på mycket av de senaste 25 åren av ens liv”.

I samma anda talar kyrkans konfirmandriktlinjer om att kristen tro erbjuder ”livstydning”, och Bibeln har beskrivits som boken som läser människan, väl så mycket som boken som människan läser.

Därmed har de båda med hemkomst att göra. Bob Dylan har sagt: ”I was born very far away from where I’m supposed to be and so I’m on my way home”. Ett citat som i boken får en spegel i Owe Wikströms erfarenhet av musikens dubbelhet – att den inte bara uttrycker törst, utan också källflöden, ”inte bara aning, utan hemkomst”.

Det var väl något ditåt jag erfor där i bilen på väg hem till tonerna av Agnethas och Anni-Frids stämsång.