”Tron behöver inte en församling”

”Idén att de som inte lever i kristen gemenskap befinner sig i ett slags socialt atomiserad misär – den skulle kyrkan behöva göra upp med”, säger Maria Küchen, här i S:t Petri kyrka i Malmö. Foto: Emma Larsson

Tron behöver sammanhang. Men hur ser detta sammanhang ut? Eller snarare – hur får det se ut för att räknas? Inför kyrkans gemenskapsideal är det lätt att känna sig underkänd som kristen.

Kyrkans ideal om gemenskap är starkt. Bilderna kan se olika ut i olika traditioner men de flesta innebär att man lägger stor vikt vid att tro är något som görs tillsammans med andra. I centrum står församlingslivet. Det kan vara församlingen som böne­livets nav, församlingen som den gudstjänst- och nattvardsfirande kärnan eller församlingen som det sociala livets främsta krets. 

Många människor finner kraft i föreställningarna. Men det finns också många som har svårt att bejaka dem. 

Skälen kan vara flera. Det kan handla om personlighet; man känner sig obekväm med församlingslivets sociala koder. Det kan handla om innehåll; man tycker att den andliga spis som bjuds i den egna församlingen är mager. 

Den som är främmande för traditionellt församlingsliv kan lätt känna sig underkänd som kristen. När Svenska kyrkan talar till den breda allmänheten sker det visserligen med en ton som signalerar kravlöshet. Men den som kommer nära församlingslivets vardag kan möta en attityd som mellan raderna säger att församlingsgemenskapen är nödvändig för att kvalificera sig som tros­utövare. 

Många personer med bakgrund i låg- och frikyrkliga kretsar kan vittna om hur de mötts av budskapet att det är osolidariskt att inte vara med i församlingsgemenskapen, det ses som att åka snålskjuts på det som andra bygger upp. 

Författaren Maria Küchen hör till dem som vill nyansera synen på gemenskap. 

Nyligen skrev hon ett uppmärksammat inlägg på Facebook. Även mycket ensamma människor kan vara kristna, påpekade hon: ”Det är inte ’synd’ om dem för att de är ’utanför’, de är syskon i tron bara. Be inte för dem som inte ingår i en kristen social gemenskap, be med dem.”

– Ibland har jag märkt att den kristna sociala gemenskapen nästan ses som själva sanningen och livet. ”Ingen når till sanningen utom genom oss”, kan man känna. Det blir som en avgudadyrkan av församlingen. 

Paradoxalt nog är det inte sällan i just de kretsar som betonar vikten av social gemenskap som det är svårast att komma in, menar Maria Küchen.

– De här gemenskaperna är ofta tättvävda sedan lång tid. I ett sekulärt sammanhang är det inte konstigt, det är som vilka släkt- eller vänskapsband som helst. Men den kristna gemenskapen ska vara något annat och jag kan undra på vilka villkor de sociala dörrarna öppnas.

Det är i år 18 år sedan Maria Küchen kom till tro. Hon tog det för självklart att hon skulle ingå i en kristen gruppgemenskap. Så har det inte blivit. I dag konstaterar hon att det nog aldrig kommer att ske. Hon har alltid varit individualist, säger hon. 

Det betyder inte att hon är ensam. Trons gemenskap har så många fler ansikten än vad som ofta framkommer, menar hon. 

– Jag tillhör den världsvida kyrkan över tid och rum. Jag har min gemenskap med människor som levde för tusen år sedan. 

Med åren har hon utvecklat relationer till enskilda kristna personer. Hon benämner dem med den klassiska termen och kallar dem ”mina syskon i tron”. Visst känner några av dem till varandra, men det är ingen krets. Tros­gemenskapen utgörs i hög grad av samtal på tu man hand.

Till umgänget hör också teologins röster. Både då- och nu­tida. Det händer att Maria Küchen umgås med kristna föredömen och syskon som om de var litterära gestalter. De kommer henne nära, liksom inifrån, säger hon. Att läsa 1600-talspredikanten John Donnes predikningar kan betyda lika mycket som att fika med en kristen vän, berättar Maria Küchen. Även den allmänna skönlitteraturens gestaltningar av kristen tro spelar roll. 

Visst ska kyrkan stå upp för församlingsgemenskapen, säger hon. Den är ett bärande nät, även för den som inte lyckas vara en del. 

– Jag vill inte gå till generalangrepp. Men idén att de som inte lever i kristen gemenskap befinner sig i ett slags socialt atomiserad misär – den skulle kyrkan behöva göra upp med.

Susanne Dahl är studentpräst i Umeå. Hon leder också radio­andakter i P1 och är en av de mest omtyckta rösterna när det gäller programmets efterhandslyssning på webben. 

Hon talar om ett glapp när det gäller kyrkans syn på gemenskap. Församlingen ses gärna som den stora familjen där man hjälps åt, engagerar sig för andra och möts till gudstjänst varje söndag. 

Idealet om ”gudstjänstens centrum” skaver mot verkligheten. Människor kommer inte. Inte ens vi som är anställda och medarbetare har alltid det behovet. Men vi har svårt att tala ärligt om det.

Susanne Dahl, studentpräst.

I verkligheten kretsar gemenskapen på det individuella planet ofta kring specifika delar av församlingslivet, menar Susanne Dahl. För några är det poesigruppen som är gemenskapen, för andra öppna förskolan. 

– Idealet om ”gudstjänstens centrum” skaver mot verkligheten. Människor kommer inte. Inte ens vi som är anställda och medarbetare har alltid det behovet. Men vi har svårt att tala ärligt om det. Bara när jag pratar med dig nu känner jag att det finns en laddning – får man säga att gudstjänstgemenskapen inte är det viktigaste för den troende?

I de kretsar utanför kyrkans väggar där Susanne Dahl rör sig finns stark trosgemenskap, säger hon. Men gudstjänsten är inte det primära. 

– Trosgemenskap är för mig att komma andra människor nära och få tala om livet och om existentiella frågor med dem. 

Det är inte enbart i den uttalat kristna gemenskapen det sker, det kan också uppstå i exempelvis bokklubben. 

– Trons gemenskap handlar för mig i hög grad om autenticitet. Just det kan bli en utmaning i våra kyrkliga sammanhang eftersom vi har så starka ideal av vad församlingen borde vara, säger Susanne Dahl.

Det är klart att hon som präst känner sig hemma i kyrkans värld, säger hon. Susanne Dahl berörs av nattvarden och hela den innebörd som ryms i att människor ”delar bröd och vin i en gemenskap där ingen frågar vem du är”. 

Men hon kan också känna en viss distans. Hon tror att många känner igen sig, och då inte bara dem som gjort samma resa som hon själv – den från en snäv fromhetskultur till Svenska kyrkans folkkyrkotradition. 

Susanne Dahl beskriver hur längtan efter att tillhöra möter känslan av att stå lite utanför. Upp­levelsen utgör i sig ett slags gemenskap, menar hon.

– Jag tror att jag inte är ensam om att inte kunna avkoda kyrkans tradition och språk, och tänker att vi är många som ingår i den gemenskapen.

Bilden stärks av lyssnarreaktionerna hon kan få. ”Jag känner mig inte hemma i kyrkan, men när jag hör dig så bekräftas min tro”, kan människor säga om hennes radioandakter. 

– Tro är att leva så att vi blir så mycket människor som möjligt och det kan vi göra på olika sätt. Det är inte avhängigt en församling.

I Bibeln finns både verser som framhåller gemenskapsideal och verser som poängterar enskildhet. Från ”Där två eller tre är församlade…” till ”När du vill bedja, gå då in i din kammare…”. 

Susanne Dahl påminner om ännu ett: ”Det är i Gud vi lever, rör oss och är till”. Hon tycker strofen är välgörande när idealet om församlingsgemenskap känns trångt. 

Den är också en påminnelse om hur det i den kyrkliga självförståelsen är vedertaget att tänka sig att Gud är närvarande överallt. 

– Formuleringen uttrycker en vidöppen känsla. För mig är den en definition av trosgemenskap.

Kristina Lindh

Petter Zachrissson
Det låter som, tro är en privatsak. Jag hävdar motsatsen, tro är gemenskap, med gud och våra medmänniskor. Problemet är väl snarare att Svk, i sin ängslighet att vara sina medlemmar (och alla andra) tillaga, att både gudstjänst, det teologiska språket och liturgi urvattnats så ingen känner sig hemma.
Stefan Lindkvist
Jag håller helt med ovanstående med det tillägget att om jag skulle måsta vara aktiv i en församling så skulle jag fort tappa min tro då det troligen inte finns något ställe där fördommarna frodas och där man ser ner på människor som inte passar in i boxen. Been ther done that and newer more!