Profeten är utbränd och önskar att han vore död

Profeten Eila är en av Gamla testamentets verkligt stora gestalter. Flera av berättelserna om honom har en särskild lyskraft: den långvariga torkan i landet då han gömmer sig vid bäcken Kerit och får föda av korparna, mötet med änkan och hennes son i Sarefat, vigningen av sin efterträdare Elisa.

På ikonerna av Elia ser vi en sträng och asketisk gestalt. Han framstår som själva arketypen för en Herrens profet. När Jesus åtta århundraden senare står på förklaringsberget flankeras han av Mose och just Elia – representanterna för lagen och profeterna.

Elia är på flykt för sitt liv. Hans kamp mot drottningens avgudadyrkan kulminerar i duellen med Baalsprofeterna på berget Karmel. Drottning Isebel utlovar hämnd och profeten tvingas fly. Färden går söderut genom landet, till slut är han helt ensam och fortsätter ut i öknen. Utmattad faller han till marken och lägger sig under en ginstbuske. Där
ligger han fullständigt tillintetgjord.

Depression och depressionsliknande tillstånd kan drabba vem som helst av oss. Fromhet är inte på något sätt ett skydd mot själsligt lidande. Psykisk sjukdom är heller inte ett tecken på att Gud övergivit en människa. Och Elia släpper aldrig kontakten med Herren. Också i detta mörker ber han. Även om det till slut bara är ett rop om att få sluta sitt liv, så finns där en kommunikation. Profeten Elia är först och främst en bönens man.

Han är också en av alla dessa som tar striden för Gud och sanningen, också under politiskt och religiöst motstånd. Med sin brinnande hängivenhet en utmaning för vissa, ett föredöme för andra. En Guds kämpe.

Elia når dock den bottenpunkt där rollerna byts om. Den väldige stridsmannen tvingas i stället låta Herren kämpa för sig. Under ginstbusken låter han sig betjänas. En ängel kommer med bröd och vatten och Elia kan hämta ny kraft.

Efter att ha sovit ut äter han en andra gång och går en fastetid – ”fyrtio dagar och fyrtio nätter” – genom Sinaiöknen till berget Horeb/Sinai. Där förbundet en gång slöts mellan Gud och folket kommer han att få möta Herren. Men nu inte i stridslarm och dunder, utan i det stilla suset och tystnaden.

Det ser ut som ett nytt genombrott i hans relation med Gud. Elia fick först föras till gränsen för sina egna resurser. Paradoxalt nog var det just kampen som ledde honom till den punkt där kampen upphör. Så samverkar lag och evangelium i Herrens hand.

Det finns en liknande dynamik i fastetiden. Den första halvan är inriktad på öknen och den andliga kampen i Jesu efterföljd. Den andra halvan fokuserar allt tydligare och allt mer intensivt på Kristi lidande för vår skull; vi fäster vår blick på Guds Lamm som borttager världens synder. I övergången mellan de båda faserna finns Midfastosöndagen med sitt löfte om bröd i ödemarken, gåvan som ger kraft att följa Herren upp till Jerusalem.

I Jesus ser vi den Gud som träder in i vår värld, kämpar vår kamp och böjer sig ner för att betjäna oss. Mässan låter oss vecka efter vecka göra Elias erfarenhet till vår. Änglarna kommer med brödet från himlen och säger som till den utbrände profeten: ”Stig upp och ät, annars orkar du inte hela vägen.”