Dags för reflektion om barn- och ungdomsarbetet

SLUTREPLIK

Vi vill tacka för diskussionen vår insändare har skapat, men vill föra tillbaka diskussionen till sitt syfte - att belysa de hinder för engagemang som en byråkratiserad kyrka skapar. Att styra bort frågan från huvudproblemet genom att hävda sig själv är inte att vara lyhörd för barn och unga. Hade ungas engagemang varit välkommet och uppmuntrats oavsett församling och pastorat, hade vårt inlägg inte behövts. Det finns ett fantastiskt arbete tillsammans med unga på många ställen. Vi, själva unga i kyrkan, har dock inte erfarenheten att förutsättningarna i storpastorat gynnat vårt engagemang. Inte på grund av sammanläggningen i sig, utan som konsekvens av den organisation som bildas, där många enskilda hinder hämmar engagemanget.

Henrik Zetterqvists replik sätter fingret på ett av problemen. Vi måste skapa förutsättningar, inte hinder för ungas initiativ. Vi kan ”inte bara tro att de [unga] knackar på dörren om de själva tycker att de har något att tillföra. Finns en lokalavdelning i Svenska Kyrkans Unga i pastoratet?”. I många storpastorat har antalet lokalavdelningar i Svenska Kyrkans Unga rasat till någon enstaka, där det före sammanläggningen fanns flera. Istället för att vara en grundläggande gemenskap för alla unga i Svenska kyrkan, får de ofta kämpa för att få tillräckligt med stöd. Att reducera Svenska kyrkans barn- och ungdomsorganisation till en ”karaktär” på en av flera verksamheter i pastoratet är att undergräva barn och ungas delaktighet.

Vi uppmanar till självrannsakning och reflektion. Vad är vår församlings definition av delaktighet? Tar vi vara på ungas idéer och initiativ - eller mottar vi bara feedback på vår färdiga verksamhet? Framför allt - är barn- och ungdomsarbetet en tillfällig ”prioriterad verksamhet” eller en naturlig, långsiktig och utbyggd del av den lokala församlingen?

Noa Edwardsson
Clara Olsson
Ebba Lindkvist
Iris Borg Rundqvist
Hannes Tegerstrand
Thea Ringborg