Den nya kyrkohandboken kommer att brista i brett förtroende

Replik: Den nationella nivån lyckas inte göra tydlig åtskillnad mellan sin olika roller och resultatet blir en handbok som kommer att ha ett begränsat förtroende, skriver Gunnar Eriksson.

Till sist hade de alla tre riksrevisorerna lämnat sina tjänster. Inte för att de själva såg problem med sitt eget arbete, men för att de insåg att de åsamkade sin organisation en förtroendekris.

Nåja, det var nog i realiteten inte så mycket de själva som deras huvudmän som fick gripa in och säga ifrån. De lämnade en myndighet i kris efter sig.

Parallellen blir tydlig när nu den nya handbokstrojkan igen svarar med en ny undanglidande text ( Kyrkans Tidning nummer 45/16). I grunden handlar det nog om att den nationella nivån inte har självdisciplin nog att upprätthålla god förvaltningskultur, med tydlig åtskillnad mellan olika roller.

Vi har att göra med ett projekt där samma individer på ett kansli förmodligen utfärdat underlag till direktiv (för beslut av politiker), själva väljer sakkunniga och vad de kallar ”experter”, utför själva arbetet, utfärdar enkäter och svarar för hur de analyseras.

Deras arbetssätt har bland annat medfört att företrädarna för kyrkans musik tvingats meddela att det är meningslöst att delta i arbetet , och biskop Per Eckerdal har i Dagens Nyheter fått be om ursäkt för hur kansliet behandlat andra sakkunniga. Samme biskop har i Kyrkans Tidning förklarat att det var ett misstag att ge uppdraget till kansliet, men står ändå i ärkebiskopens tystnad upp med ständigt nya försäkringar om att allt står rätt till.

En projektledare har i Kyrkans Tidning bland annat fällt de minnesvärda yttrandena att hon inte ser alla församlingars behov av att få yttra sig då den nationella nivån ”äger frågan”. När förslaget 2016 skickades ut på remiss förkunnade gruppen som utfört arbetet stolt, som vore de själva en remissinstans, att det ”inte kunde göras bättre”.

Det är mycket möjligt att dessa individer bara är fångar i ett strukturellt problem: Att inte kunna skilja mellan olika roller av granskning, utförande, och utvärdering, där enskilda individer inte heller lämnar stafettpinnen vidare till nya fräscha ögon.

I kombination med den truliga oviljan att faktiskt erkänna bredden av kritik i de inskickade svaren är det inte svårt att inse hur kraftigt en ny kyrkohandbok och den organisation som tar fram den kommer brista i brett förtroende.

De tre riksrevisorerna avgick för att det fanns en fungerande politisk styrning. Det verkar inte kyrkans nationella nivå ha.

 

Gunnar Eriksson