”Hen” förnekar inte att Jesus var man

Att använda pronomenet hen om Jesus handlar definitivt inte om att förneka att Jesus var man. Hen om Jesus handlar om att understryka att Gud i Jesus tog gestalt i en människa. Med betoningen på människa poängteras att alla människor – oavsett könsidentitet – inbjuds att – på lika villkor – identifiera sig med Jesus och uppfatta sig som en Guds avbild.

Med kraft ges eftertryck åt alla människors, oavsett könsidentitet, har lika värde. Att låta likavärdet bryta fram även i språket om och till Gud är ett sätt att förmedla detta. De personliga pronomina, hen, hon, han ges samma gudomliga laddning.

– Vad är problemet?

– Blir Jesus mindre viktig genom att inte skrivas han? Devalveras hans gärningar, hans liv, död och uppståndelse om de tillskrivs en människa?

Om så är fallet uppstår frågan om han-människor är viktigare än hen-och hon-människor?

Det går an att använda könsneutrala ord för ”hela” Gud, som jag tolkar ledarsticket i senaste numret av Kyrkans Tidning, 1/17. Men inte om den andra personen?

– Men om Gud är en enda, om alla personerna i treenigheten är likvärda, i ömsesidigt beroende av varandra, då måtte väl vilket som helst pronomen fritt kunna användas om såväl Gud i sin helhet som om vilken som helst av dem. I den mån Gud låter sig indelas i trosartiklar?

Få förnekar att vi lever i ett samhälle där ”manligt” dominerar över ”kvinnligt”. Oavsett vad vi avser med begreppen ”manligt” respektive ”kvinnligt” innebär det att ”han” dominerar över ”henne”/”hon” vad gäller sådant som makt, status, ekonomi.

Den som har följt #metoo-uppropet och dess efterföljare kan inte heller ha undgått att mansmakten även inbegriper sexuell övermakt. Denna mansmakt anses generellt som ett samhälleligt problem, viktigt att komma tillrätta med. I samhället med detta dominansproblem har vi en kyrka där ”stororden”, de teologiskt bärande begreppen, fullständigt domineras av manliga benämningar och där det gudomliga aldrig benämns med ord som ”hon”, ”dotter”, ”kvinna”. Om kyrkan inte inser att detta är ett problem att förhålla sig till, då har kyrkan problem.

Problemen med att betona Jesus som man kan illustreras med Emilia Fogelklou. 1909 tilläts hon som första kvinna i Sverige avlägga teologie kandidatexamen mot löfte att inte aspirera på prästvigning. Jesus var man, prästämbetet var därför öppet endast för män. Så sent som på 1950-talet vidhöll flera teologiprofessorer, med emfas, att Jesu manlighet stängde dörren för prästvigning av kvinnor. Denna uppfattning förekommer fortfarande i vissa kyrkliga kretsar i Svenska kyrkan och i den romerskkatolska kyrkan är argumentet fortfarande högst aktuellt.

Fogelklou igen. 1919, i sin bok om heliga Birgitta, skriver hon: ”Det ligger en förunderlig tomhet för en kvinnosjäl att aldrig tillåtas ana eller skåda gudamänsklighet annat än i utpräglat manlig, historiskt given form.” Om den psykologiska verkan av detta hyste religionspsykologen Fogelklou inte ett ögonblicks tvekan. Birgittaboken har betecknats som en ”djärv problemställare med många revolutionerande uppslag”.

Den som kan sin Fogelklou vet att begreppet sinnesvidgande spelade stor roll i hennes syn på människans förmågor. Därmed avsåg hon sådant som vidgar ens tankar och associationsbanor, ens sätt att relatera till omgivningen, till Gud. 2018 måtte väl ändå tiden vara mogen att ta på allvar det problem hon så tydligt formulerade och göra detta genom att välkomna även smått revolutionerande och sinnesvidgande åtgärder.