Nu har vi runt om i världen firat påsk och följt dramat kring Jesu död och uppståndelse. Hos mig föder det några reflektioner kring läget i Svenska kyrkan.
Det handlar inte så mycket om besöksfrekvenser vid våra gudstjänster utan mer om hur vi tar hand om våra avlidna. Jesus togs ner från korset och sannolikt balsamerades han och lindades in i tygstycken innan han blev lagd i graven.
Efter den händelsen är kyrkans historia fylld av gravläggningar. Katakomberna i Rom vittnar om hur viktigt det var för de kristna att ta hand om sina döda. När det varit krig har det varit en självklarhet att man haft vapenstillestånd för att ta hand om sina döda kamrater. Ett hopp till vår egen tid och kyrkans närvaro vid omhändertagande av offer för tsunamin visar på hur viktigt det är med praktiskt stöd i kriser och katastrofer. Exempel ur historien och modern krisforskning pekar tydligt på hur viktigt det är med praktiskt stöd för anhöriga när någon dött.
I dag finns det åtta (8) församlingar i Svenska kyrkan som försöker omsätta denna kunskap i praktisk handling genom att verka inom Kyrkans begravningsbyrå. Fler församlingar är intresserade av att driva sådan verksamhet men några tvekar. En del tveksamhet beror på att två (2) biskopar i Uppsala stift, genom sitt domkapitel, försöker ”förbjuda” församlingar att delta i den 2 000 år gamla kyrkliga traditionen att praktiskt ta hand om sina döda.
Jag undrar om dessa biskopar också skulle vilja vrida klockan bakåt och säga åt lärjungarna att det är förbjudet att ta ner Jesus från korset och ta hand om honom för det är en uppgift för Fonus eller någon annan begravningsbyrå?
Tänk så tokigt det kan bli när partipolitiska och ekonomiska särintressen får styra våra biskopar på ett sådant sätt att de försöker förbjuda oss att ta hand om våra döda.
Henrik Rydberg
Kyrkoherde Västanfors-Västervåla församling i Fagersta
LÄGG TILL NY KOMMENTAR