Från kyrkokansliet är det ett tydligt budskap – det är inte vi som får skit för att skolan är hos oss, det är det skolan som får. Visst är debatten het varje år, men förväntar sig besökaren att prästen ska vara tyst? Om hen inte är det, vad händer då? Jo, rektor eller klassföreståndaren får ta samtalet igen om hur o-trevligt det är att få höra om Guds kärlek och förväntningar.

Kyrkomötet diskuterade frågan i flera timmar senast. Långt borta från den ljuva sommar och blomstertid som vi nu står i. Kyrkan fick inte bli som en anonym tråk-aula. Det lyftes att skolavslutningarna kunde flytta runt mellan samfund – men det blir en maktfråga.
Var finns det rum?
Vem kan ta emot en grundskola på 600 elever?

Vi är tillbaka till att fråga om varför vi lägger oss i? Är svaret att vi vill vara med och glädjas med barnen denna dag? Att vi finns med i livet? Jag hoppas det. Det är fest över den store Gudens gåvor och att sommaren äntligen är här. Vi firar och vård-ar relationen med religionen, är det genom blotta närvaron? Och ges samma chans till våra syster-samfund? Om ja: det går i tråk-aulan också.
Det får inte vara så att vi löser problemet om att barn inte har någon relation med religion genom att en svensk-kyrklig präst en eller två gånger om året hälsar välkommen till en fest i vår kyrka. Det problemet måste vi ta på allvar varje vecka i församlingarna och skapa relevant verksamhet.
Det är den bollen som ligger hos oss.