Nu krävs både offerteologi och korsets teologi

Några rubriker nyligen på debattsidorna i Kyrkans Tidning har fått mig att ”fatta pennan” igen, också med tanke på Jonas Eeks önskelista inför kommande kyrkomöten. Frågan i Kyrkans Tidning är en väckarklocka: ”Varför gömmer sig kyrkans ledning?” Och i samma nummer kan man läsa om ”Förtunnad och utspädd förståelse av liturgins drama”.

Att det gäller också om teologin förstår man av det viktiga inlägget av Sofia Lilly Jönsson om ”offrandets teologi” i motsats till den välgörenhetsteologi som ofta präglar kyrkans engagemang, till exempel i biskopsbrevet om klimatet.

Sammantaget kan man se var huvudproblemet ligger, att kyrkan i sin iver att vara tidsenlig och alla till lags – i demokratins namn – har ställt sig vid sidan av det som är kyrkans centrala budskap om Jesus Kristus. Det talas i och för sig mycket om kyrkans sändning och trons mysterier, men vad blir det av det i praktiken, vad händer sedan ute i livet, i samhället, där människor finns och bryr sig? Det är som det heter lätt att säga ”tulipanaros”, men att göra en?!

Man tar ju för givet på högsta ort i kyrkan, i alla utredningar och verksamhetsformer, att allt naturligtvis handlar om evangeliet, om synd och nåd, rättfärdiggörelse och förlåtelse, och om Jesus förstås, och ordet och sakramenten och så vidare.

Givetvis kan man och måste man ibland använda andra ord och tolkningar i vår tid, men är det så klart för ”medel-Svensson” vad det handlar om? Nej, faktiskt inte! Folk går ur kyrkan till stor del av ekonomiska skäl, inte för att de är emot vad kyrkan egentligen är och lär, eller för att de över huvud taget bryr sig om det. Det är inte lärofrågor eller trosuppfattningar som är avgörande. Eller hur?

Det är fel någonstans! Kanske har man blivit hemmablind, kanske har det kyrkliga livet gått för mycket på tomgång och givna rutiner. Det finns väldigt mycket i kyrkan som är bra och som vi kan uppskatta och glädja oss över. Men själva centrum i den kristna tron kommer lätt i skymundan i allt mångsyssleri och alla strukturförändringar.

Faktum är att budskapet om Jesus ska lysa igenom allt och prägla varje församlings liv och verksamhet. Kyrkan är ingen föreläsningsförening eller politiskt parti, utan en gudsrörelse som går mot strömmen i många frågor. Det är det som ska visa sig i varje gudstjänst och i alla engagemang ute i världen och i närsamhället. Och det är så människor ska känna igen vad kyrka är för något.

Därför är det här med omorganisation, storpastorat med mera, helt enkelt en del av evangeliet. Men i åratal har det för många sett ut som om strukturer och former var viktigare än kyrkans egentliga ärende – fast det har säkert ingen menat! Den viktigaste frågan är därför alltid: vilken organisation befrämjar bäst evangeliet och kyrkans sak? Den frågan väcker behov av re-formation, på alla möjliga sätt. Omvändelse, uppvaknade, väckelse!

Kyrkan är kallad att vara evangeliserande, socialetisk, karismatisk, Kristuscentrerad och människoinriktad. Då duger inte med en ”förtunnad och utspädd” framtoning eller bild av vad kyrkan är.

Och då blir det plötsligt aktuellt med offerteologin, försakelsens teologi, det som i Bibeln kallas korsets teologi, det som handlar om vetekornets lag, om att giva hellre än att taga och behålla. Det är värt att tänka på i alla sammanhang i kyrkan, från sältan i predikan till lönesättningen av kyrkans tjänster. Kyrkan ska ju inte bli som världen!