Snarare än ointresse för teologi uppfattar jag att det i Svenska kyrkan finns en längtan efter fördjupning som idag inte hittar lämpliga kanaler och former, skriver Patrik Hagman.
Är Svenska kyrkan mer intresserad av dokumenthanteringsplaner än av teologi? Har professor Ola Sigurdson rätt när han säger att Svenska kyrkan drar sig undan kvalificerad teologisk reflektion?
Min bild är en annan: intresset för teologi i Svenska kyrkan är hyfsat stort och växande. Det hänger förstås på vem man menar med ”kyrkan”. Sigurdson pekar främst på insatser på nationell nivå som Se människan-scenen på bokmässan. Han kunde även lyfta fram att Teologifestivalen lades ner i pandemins kölvatten på grund av för få anmälningar och sedan aldrig hördes av.
Men tar vi ett steg närmare gräsrötterna är bilden en annan. En snabb genomgång av de senaste årens präst- och diakonmöten visar ingen brist på akademiska teologer bland föreläsare. Namn som förekommer är Susanne Wigorts Yngvesson, Carl Axel Aurelius, Ninna Edgardh, Joel Halldorf, Jonas Ideström. De är alla professorer i teologi. Tar vi med docenter, doktorer och doktorander blir listan för lång för denna ledartext. Jag hittar inget möte där inte minst en av huvudtalarna är akademisk teolog.
Det som utmärker alla dessa är dock att de bedriver teologisk forskning som är ”kyrknära”. Detta är kruxet: Kyrka och akademi gör helt enkelt olika bedömningar av vad som är teologiskt relevant. Det är både värdigt och rätt. Man kan hävda att kyrkan borde ägna mer uppmärksamhet åt vad som sker i den aktuella forskningen, men i så fall gäller även det motsatta: den akademiska teologin borde ge större tyngd åt teologiska frågor som uppkommer i kyrkans vardag.
En del av problemet beror på sådant som varken den akademiska teologin eller kyrkan bestämmer över. Det är idag svårt att få exempelvis en doktorandplats vid universitet med ett kyrknära tema. När möjlighet för sådan forskning skapas, som Enskilda högskolans forskarskola Kyrka i samtid, är intresset från kyrkans sida stort. Men kyrklig relevans väger lätt när ett potentiellt forskningsprojekt tävlar om finansiering i dagens akademiska värld.
Snarare än ointresse för teologi uppfattar jag att det i Svenska kyrkan finns en längtan efter fördjupning som idag inte hittar lämpliga kanaler och former. Många av kyrkans anställda skriver masteruppsatser, men sedan är det svårt att ta ytterligare ett steg. Här finns utrymme för nytänkande och modiga samarbetsformer mellan kyrka och akademi.
I USA har så kallade ”Doctor of Ministry”-examina blivit populära. Mindre metodik och teori (värdefullt för blivande forskare, mindre för den som vill bli bättre präst eller diakon) mera praktisk kunskap, klassiker, bredd och djup. Undervisningen anpassas efter kyrkans årsklocka för att möjliggöra studier som del av tjänst i församling. Kanske något sådant kunde förverkligas även hos oss – exempelvis som en licentiatexamen, en idag sällan utnyttjad examen.
Den akademiska teologin är idag trängd i hela västvärlden. Utbildningar krymper, anslagen minskar, teologiska fakulteter går upp i större enheter och mister sin profil. Detta sker paradoxalt nog vid en tid då teologin har större genomslag både i kulturdebatt och akademisk diskussion än på länge. Därför är det värt att fråga om akademin kommer mäkta med att erbjuda utbildning för kyrkans anställda i framtiden.
Att skapa fler möjlighet för kyrkans anställda att fördjupa och uppdatera sitt teologiska kunnande är därför viktigt både för kyrka och akademi.
Patrik Hagman
författare och teolog
LÄGG TILL NY KOMMENTAR