Nu tar 30 år av engagemang för teologi i Svenska kyrkan slut

Vilken dödssynd karaktäriserar Svenska kyrkan? Ibland är det högmodet. Statskyrkan verkar mentalt leva kvar som centralistisk organisationsstruktur. Man tror sig ha svar på alla frågor, om än andra svar än tidigare. Men för det mesta är det nog snarare lättjan.

Lättja som dödssynd handlar inte om att ha svårt att gå upp på morgonen, vilket i vår effektiva tid snarare borde uppfattas som en dygd. Lättja som dödssynd – acedia på latin – består snarare i likgiltighet: att inte bry sig. Lättja har med Lukasevangeliets liknelse om att inte förvalta sitt pund att göra, att inte skörda det man sår. Sådan lättja kan lätt döljas av frenetisk aktivitet.

I sju små böcker har sju forskare precis skrivit om dödssynderna. Tillsammans utgör de forskningsfinansiären Riksbankens Jubileumsfonds årsbok Dödssynderna i vår tid. Konstvetaren Mårten Snickare skrev om högmod och kolonialism i museivärlden, retorikforskaren Maria Wolrath Söderberg om frosseri som konsumtion i klimatkrisens spår och etnologen Lynn Åkesson om lättja och sophantering.

Själv var jag den ende teologen och skrev om avund i historien, på universitet och i sociala medier. Det visade sig att de gamla klassiska dödssynderna blev effektiva analysverktyg för destruktiva drag i vår samtid, långt utanför de teologiska disciplinerna. Dödssynderna handlar om hur våra relationer bryts ned. Om människan är ett relationsväsen som karaktäriseras av relationer till medmänniskan, till skapelsen, till sig själv och till Gud, då är dödssynder allt det som förstör dessa relationer. Kvar blir den ensamma människan som skurit av alla sina livgivande relationer. Dödssynder handlar om varför vi människor investerar i vårt eget elände utan att erkänna det för oss själva.

En stor, fristående forskningsfinansiär utan några kyrkliga eller teologiska intentioner satsade här ganska mycket på en årsbok med obestridlig och dagsaktuell teologisk relevans, på samma gång som Svenska kyrkan, åtminstone som organisation, alltmer drar sig undan kvalificerad teologisk reflektion. Kyrkan verkar dessutom vara totalt okunnig om eller ointresserad av att ett sådant projekt äger rum. Projektet fick mig därför att börja fundera på vilken dödssynd som karaktäriserar Svenska kyrkan i vår tid. Jag är ganska säker på att det är lättja.

Lättjan tar sig bland annat uttryck i bristen på intellektuell ambition. Det pågår en omfattande seriös teologisk reflektion på många av våra universitet, men sällan eller aldrig händer det att Svenska kyrkan som nationell, regional eller lokal organisation tar de teologer som fortfarande är medlemmar i anspråk. Det har alltmer blivit pinsamt uppenbart att många som säger sig vara teologiskt aktiva i Svenska kyrkans organisation inte tagit del av det senaste decenniets forskning. Engagemang och intresse för teologins framtid som akademiskt ämne lyser helt med sin frånvaro.

Som ett fikonlöv för det frånvarande teologiska intresset i kyrkan brukar teologiska kommittén nämnas. Jag har varit ledamot av teologiska kommittén eller motsvarande mer än två decennier. Vi som representerar universitetet lånas in på ideell basis som remissinstans, men tas sällan eller aldrig i anspråk med vår kompetens. Att fullgöra en sådan uppgift fungerar kanske om man bor i Mälardalen, men att lägga många dagar per år som resande remissinstans är inte hållbart. Även om teologiska kommittén på eget initiativ producerat en text om teologisk bildning för att uppmärksamma just bristen på sådan är den själv inte ett forum för djupare teologisk reflektion – till det finns ingen tid.

Se människan-scenen på Bokmässan i Göteborg då? Den har alltmer börjat likna ett slags kändisbingo, där teologisk reflektion i bokform verkar ha diskvalificerat sig själv.

Var tror då Svenska kyrkan att teologisk reflektion ska äga rum någonstans? Med rötter i reformationens betoning av bildning, läsande och kritisk reflektion skulle man kunna tro att detta får avsättning i teologisk fördjupning i en brytningstid för Svenska kyrkan. Den allmänna kunskapen om vad kristen tro är befinner sig på en historiskt låg nivå; Svenska kyrkans kulturella och religiösa självklarhet har i stort sett försvunnit; medlemssiffror såväl som kyrkobesök minskar. Trots det lyser den kvalificerade teologiska reflektionen från kyrkans sida med sin frånvaro. Svenska kyrkan verkar vara mer intresserad av dokumenthanteringsplaner än en teologi om Guds rike.

Att utöva sin kritiska roll som teolog genom att uppmärksamma bristen på reflektion har visat sig vara lönlöst: tystnad är det enda svaret. Personer i ledande ställning verkar inte ens vara med i matchen. För min del får det räcka med sådant. Dödssynderna är motsatsen till mänsklig blomstring. Att under lång tid utsätta sig för dem är att krympa sig själv. Risken med dödssynden lättja är att den leder till cynism. För den egna andliga hälsans skull bör man dra sig undan ett sådant sammanhang. Efter trettio år av engagemang för teologi i Svenska kyrkan sätter jag nu punkt. Jag har helt enkelt fått nog.