Äntligen mandat för ett hållbart skogsbruk

Många olika slutsatser kan dras när man analyserar resultatet av årets kyrkoval. Men begränsar man sig till signifikanta förändringar kan man inte blunda för att Svenska kyrkans hantering av skogen väger tungt för dess engagerade medlemmar.

De nomineringsgrupper som visat minst intresse för att reformera skogsförvaltningen backade kraftigt, de som helst ville gå längre än Enanders kompromissande utredning ökade mest. Alla andra förändringar var marginella.

Det borde inte förvåna, i ett land där invånarna gärna förknippar andligheten med naturen. Särskilt i ett samfund som lärt sig att det vi faktiskt gör predikar tydligare än ord vad vi står för. Det blir inte bra om bekännelse och handling inte hänger samman. När man bedömer konsekvenserna av en förändring, till exempel ekonomiskt, ska man inte underskatta trovärdighetens betydelse, också när det gäller viljan att vara medlem. En begynnande mer positiv medlemsutveckling kan stärkas om kyrkan är hörsam.

Den nya sammansättning av förtroendevalda som nu ges ansvar att styra vår kyrka har chansen att visa lyhördhet. Då måste man börja tala om hållbarhet på ett mer korrekt sätt än idag. Även den som vill väl landar gärna i att olika intressen ska vägas mot varandra. Man tror att ekonomisk avkastning och social omsorg ska balanseras mot ekologisk hållbarhet, som om resultatet ska bli en lagom kompromiss. Men det är inte så hållbarhet fungerar. 

Klimat, biologisk mångfald och andra miljöfaktorer har ingen sådan prutmån. Äkta hållbarhet är att i respekt för planetens systemgränser låta skapelsens ekologiska hållbarhet utgöra ramverk för vad som får vara möjligt, både när det gäller ekonomisk avkastning och sociala insatser. Först då blir det långsiktigt hållbart på samtliga områden.

Bara inom den ramen är effektivitet något positivt. Idag är avkastningskravet överordnat och leder till förbrukning av naturresurser, på framtidens bekostnad.

Skogen har industrialiserats. Större maskiner och kalhuggning med efterföljande trädplantering har ökat skogens omsättning rejält, och därför kan vi höra skryt om ökad biomassa. Men egentligen får skogsodlingarna inte den biologiska mångfald som krävs för fungerande ekosystem. Och träden vi fäller blir bara till liten del byggmaterial. Det mesta blir sådant som inte binder koldioxid mer än mycket kortvarigt, som bränsle och pappersmassa. De trävaror vi tar ut är från snabbväxande träd av blandad ålder, som gör virket mycket sämre än innan skogens industrialisering, för cirka 100 år sedan. Det vet alla som jämfört mer samtida hus med de som byggdes före 1930.

Den stora mängden kalavverkad skog har gett ett dumpat pris på pappersmassa, som vi förser en stor del av omvärlden med, trots att det utarmar vår skog. Vi måste kunna bättre än att drivas av kortsiktig ekonomisk vinning som skjuter betalningen till kommande generationer. Vi kan bättre.

Svenska kyrkan har nu chansen till ett skogligt försoningsarbete. Vetenskapen är inte så kluven som påstås av skogsintressenterna som tjänar på vår stordrift. Vi vet vad som behövs. Jag vill uppmana våra förtroendevalda att ta de steg som krävs för att låta Svenska kyrkan återvinna sin trovärdighet som förvaltare av Guds skapelse. Ni har just fått mandat att reformera skogsbruket.

Jonas Löhnn, kyrkoherde i Nybro pastorat