Kyrkan behöver både mindre och mer teologisk reflektion

Vikten av teologisk bildning inom Svenska kyrkan har framhållits från olika håll i KT. Frågan om sådan bildning rymmer emellertid många bottnar. Ur en synvinkel skulle man kunna hävda att motsatsen vore önskvärt. Att det vore bra för kyrkan om den teologiska bildningen fortsätter att tyna bort.

Självfallet är det värdefullt att ha gedigna akademiska kunskaper om viktiga teologiska skeenden i kyrkans historia – fornkyrkans dogmutveckling, reformationens skiljelinjer, liberalteologins framväxt och så vidare – eller vara insatt i den aktuella internationella filosofiska debatten om gudsbegreppet. Det är inte det frågan gäller.

Vad det handlar om, och gör det hela komplicerat, är att den form för reflektion över den kristna trons innehåll som vi vanligtvis kallar för ”teologi” kan sägas ha nått en slutpunkt under 1900-talet. Vi lever i en efter-teologisk tid i västvärlden. Och jag tror att det är den djupare förklaringen till varför delar av Svenska kyrkan som organisation är tämligen ointresserad av vad Ola Sigurdson kallar för ”kvalificerad teologisk reflektion”. Man tror inte längre på teologi.

Till skillnad mot Sigurdson ser jag därför ingen anledning att moralisera över det bristande intresset. Däremot behöver vi förstå det bättre.

Själv upplevde jag ointresset redan på 1980-talet som teologistudent i Uppsala. Det pågick ingen livlig diskussion bland doktorander och studenter om teologiska frågor, utan det var dött på den fronten.

Den som kanske allra först pekat på att vi lever i en efter-teologiskt tid (utan att använda den termen) är Dietrich Bonhoeffer. Han riktade i postumt utgivna skrifter en radikal kritik mot ”tvårumstänkandet” – det teologiska paradigm med rötter i antikens filosofiska tänkande som på ett avgörande sätt format den kyrkliga traditionens sätt att tala om Gud inklusive liturgin. Övergivandet av detta paradigm på ett kulturellt plan, synligt i kyrkornas marginaliserade roll, innebar enligt honom ett tillstånd av språklöshet.

Driver vi denna teologikritiska tankelinje till sin spets, tillämpad på Svenska kyrkans situation idag, kan vi se att betoningen på behovet av teologisk bildning riskerar att leda till ett missriktat försök att upprätthålla eller ge konstgjord andning åt ett historiskt förbrukat sätt att tala om Gud.

Reservationerna mot teologisk bildning väcker i sin tur frågan vad Svenska kyrkan egentligen har behov av. Här skulle jag gärna se en diskussion med många röster. Att uppgörelsen med tvårumstänkandet, den kristna trons historiska klädnad, behöver drivas vidare är i mina ögon en självklarhet. Men hur en sådan process närmare skulle se ut är allt annat än givet.

Kanske är det så, för att ytterligare vrida på frågan om bildning, att kyrkan som institution behöver både mindre och mer teologisk reflektion. Mindre sådan som består i ett respektfullt traderande av det teologiska arvet. Mer sådan som präglas av respektlöshet mot en kyrklig praxis som inte når ut. En reflektion som rör om på djupet.

Peder Thalén
professor i livsåskådningsvetenskap