Replik / Reinkarnation. Att hävda reinkarnationens möjlighet och ifrågasätta den traditionella domedagen är att ta nuvarande vetenskap på allvar. Det hävdar prästen Gunnar Appelqvist i en replik i reinkarnationsdebatten.
En diskussion pågår inom kyrkan angående reinkarnation. Detta är i första hand inte en debatt om återfödelse utan om synen på människan och verkligheten.
Det ska först påpekas att innan en rimlig diskussion i ämnet kan ske bör man vara insatt i den senaste forskningen gällande nära-döden-upplevelser och återfödelse (reinkarnation). Det finns nämligen en seriös forskning kring dessa frågor som förs av ett stort antal vetenskapligt skolade forskare.
När det gäller nära-döden-upplevelser kan här nämnas Kenneth Ring, P.M.M. Atwater och Pim van Lommel. Många av dessa forskare är knutna till det internationella vetenskapliga centret för sådana undersökningar, nämligen International Association for Near Death Studies (IAND). Beträffande möjligheten att människan kanske lever flera liv på jorden eller annorstädes kan här nämnas Ian Stevenson, Glenn Williston och Michael Newton.
Att hävda reinkarnationens möjlighet, ifrågasätta den traditionella domedagen eller problematisera påståendet att det är kroppens uppståndelse som gör människan ”levande igen” är alltså inte någon anpassning till en åsiktstrend, som biskop Martin Modéus tycks tro (SvD 2015-12-28), utan helt enkelt att ta nuvarande erfarenheter och vetenskap på allvar.
Att dessutom sammanföra allt som inte ”stämmer med bekännelsen” såsom erfarenheter, indicier, tankar eller för den del även högst betänkliga fenomen under begreppet ”New-Age-paraplyet”, som Kjell Ove Nilsson gör (Kyrkans Tidning nummer 1/16), är ett försök att anpassa terrängen till kartan. Anpassa och tolka erfarenheten så att den till slut stämmer överens med vad kyrkan säger. Eller tvärtom, vilket är ännu vanligare, tänja begreppen i en sorts gummisnoddsteologi för att till varje pris värna om ”det sanna”.
När det gäller reinkarnationen bör här även påpekas att det finns en maktfaktor invävd i problemställningen. Skulle det vara så att människan lever flera liv på jorden, då förlorar kyrkan makten över den enskilda människan, och därmed den roll kyrkan ofta velat ge sig själv under historiens gång. Men det var bland annat detta religiösa maktutövande som Jesus vände sig emot. Så Wadensjö är i gott sällskap (SvD 2015-12-24).
Kring nära-döden-upplevelserna och reinkarnationen finns det alltså en bred erfarenhet och forskning, som entydigt säger samma sak: människan är inte kropp, celler och atomer. Människan är innerst och ytterst ande, medvetande. En själ som redan här kan lämna kroppen under vissa betingelser.
Denna själ kan både se, höra, tänka, med mera, och möter en verklighet som är oerhört mycket mer verklig än den värld vi, i brist på annat, uppfattar som ”verklig”. Och samtliga som återvänder efter sådana omvälvande upplevelser framhåller att ”det går inte att beskriva med ord”.
När är kyrkan trovärdig? Kyrkan är trovärdig om den inser och förmedlar att verkligheten alltid är mycket större än våra påståenden om verkligheten.
I bekännelser och teologi skapar vi en syn på människan och verkligheten genom våra ord. Ord som ofta bleknar när Gud och verkligheten vänder sitt ansikte till oss. Och kanske till och med ger oss sin frid.
Därför kan det finnas anledning att omformulera begravningsgudstjänstens överlåtelse så här: ”Av ord har du kommit. Ord skall du åter bli.”
Gunnar Appelqvist
Präst och teol dr
LÄGG TILL NY KOMMENTAR