Prästämbetet är ­ingenting du flyr till 

Tidigare C-politikern Fredrick Federley är en i raden i SVT:s serie Persona non grata. Uttrycket, som betyder ”icke önskvärd person”, har fått en ny betydelse i cancelkulturen. 

I dag ställs höga krav på den som tar plats i offentligheten. Gudrun Sjödén sitter gråtande i samma SVT-serie och ­skickar in en ansökan om uppsägning från det framgångsrika klädbolag hon själv grundat. Detta efter en Expressen-granskning som kartlade rasistiska händelser som många menar präglar företagets kultur. 

Som Hanna Soldal tidigare framfört på ledarplats i Kyrkans Tidning (nr 4 2023) är vi skyldiga att, även när det finns skäl till saklig kritik, komma ihåg sådant som nåd och barmhärtighet. Också när drevet går och det är obekvämt att som medmänniska ställa sig på den anklagades sida.

Det gläder mig att kyrkan i Federleys program framstår som den plats där nåden inte spelat ut sin roll. Han vittnar om en gemenskap när livet känts som mest ensamt.

Federley förklarar också att han, som kristen, inte kan ta avstånd från sin tidigare partner, oavsett begångna brott. Han vill skilja på brotten och personen som begått dem - trots att han i programmet blir påhejad av vännen, artisten och pr-konsulten Dominika Peczynski som menar att ett sådant tydligt avståndstagande kan köpa Fredrick Federley en plats i värmen igen.

Enligt programmet studerar Fredrick Federley teologi i Uppsala med ambitionen att bli präst. Hur länge han varit kristen framkommer inte, men det finns skäl att tro att han längtar efter att ge tillbaka åt den gemenskap som fått honom att känna sig som en persona grata igen. 

Och jag har ingen orsak att hysa ­tvivel om att han skulle bli en bra präst. Men många är de präster jag mött som blivit kyrkliga ledare i samband med en livskris, och jag tror att det vore på sin plats med ett respektfullt samtal om vilka risker som är förenade med det. 

På många sätt är det naturligt att sadla om efter en tuff period. En kris får en att omvärdera det förgivettagna, skapar rum för förändring – kanske ritas livspusslet om och det blir praktiskt möjligt att skola om sig för första gången på år. Dessutom är det inte främmande att den som kallas till ett kyrkligt ämbete speglar sig i ett slags kristet ideal, som återkommer om och om igen i Bibelns berättelser, där Gud kallar sina medarbetare i omvälvande ögonblick.

Men jag har haft att göra med flera andliga ledare som inte känts uppgiften mogna, just därför att de inte kunnat åsidosätta sin egen smärta i mötet med andra i själslig nöd. Och det kan vara år efter att krisen först inträffat.

Ofta påstås det att en präst behöver livs­erfarenhet. Och inte sällan påpekar vänner till mig som i 20-årsåldern valt att studera till präst, att de får besvara frågor gällande om de verkligen är redo. Men mognad och empati är inte ­någon ­åldersfråga. Det kommer av egenskaper, inställning och perspektiv. Och värdefulla perspektiv kommer inte bara ur det självupplevda. Det är en tröttsam, kyrklig identitetspolitisk inställning som för många människor slentrianmässigt ansluter sig till.

I musikalen Sound of music från 1965 avråder abbedissan huvudkaraktären ­Maria från att bli nunna igen, när hon återvänt till klostret upp över öronen förälskad i Georg von Trapp. Abbedissan gör det med orden:”Maria, klostret är ingen plats du flyr till”.

Det samma gäller kyrkliga ämbeten.

Fotnot: En formulering om Fredrik Federleys uttalanden i tv-programmet är ändrad i denna version av texten.