Kyrkan bör tala öppet om dödshjälp

För att vara ledande expert på liv och död talar Svenska kyrkan konstigt lite om dödshjälp. Ändå har kyrkan tagit ställning. Tydligt. En snabb googling ger svar:

”Om en person vill få hjälp att dö, ska hen mötas med respekt och omsorg i Svenska kyrkan. Men kyrkan vill inte att dödshjälp blir laglig.”

Formuleringen är i linje med det officiella ställningstagande som Svenska kyrkan gjorde 2016: nej till dödshjälp. Något annat hade stuckit ut ekumeniskt sett. Inga lutherska kyrkor har en annan hållning.

Två år därefter publicerades en rapport, ”Hur ser Svenska kyrkan på dödshjälp?” som sammanställdes efter ett seminarium med kyrkostyrelsen och biskopsmötet samma år.

Rapporten är 16 sidor lång. Och även om utredningar för ofta är okristligt långa, finns här inte nog med teologisk reflektion för en så pass allvarlig fråga. Frågan kräver mer än ett seminarium och en pamflett så tunn att den knappt ligger kvar i handen. Kyrkomötets linje har länge varit att motsätta sig en legalisering av dödshjälp, men senast frågan togs upp var på kyrkomötet  2016.

Därför ser jag fram emot det biskopsbrev om dödshjälp som aviseras i rapporten. Men det krävs också mer initierade samtal med allmänheten.

Till skillnad från kyrkan är svenskarna positiva till aktiv dödshjälp. Anna Lindblad forskar i medicinsk etik vid Karolinska institutet, och visar i en studie att 73 procent av befolkningen har en tillåtande attityd till läkarassisterat självmord medan motsvarande siffra bland läkarna är 34 procent.

Det finns alltså skäl för kyrkan att alliera sig med läkarna i viktiga samtal. En lagändring i frågan kan annars komma att omhuldas av ett Sverige vars enda referens till assisterat självmord är Sveriges kanske genom tiderna mest folkliga munk, Björn Natthiko Lindeblad.

Han berättar i sitt sommarprat från 2020 om att välja assisterat självmord på grund av sin ALS.

Gripande? Ja. Färdigdiskuterat på ett principiellt plan? Ännu inte. Jag är själv väldigt osäker på vad som är en rimlig hållning i frågan. Men för den riksdag som väljer att fatta beslut om en lagändring i frågan finns alltså lite att förlora i den allmänna opinionen.

Och frågan är om prästerna heller är så oense med den svenska befolkningens ja till dödshjälp.

En färsk avhandling från Åbo akademi visar att en femtedel av prästerna i Finlands motsvarighet till Svenska kyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, ställer sig positiva till införandet av aktiv dödshjälp. En femtedel av kyrkans präster skulle acceptera att det blev en del av den finländska hälso- och sjukvården, vilket nyanserar kyrkans officiella ställningstaganden som i alla fall tar avstånd från en sådan hållning.

Miia Kontro, som skrivit avhandlingen, intervjuar allt från präster som i Bibeln hittar argument för att dödshjälp går att likställa med självmord, och därför bör betraktas som en synd – till präster som med andra teologiska argument försvarar eutanasi. De präster som förespråkar införandet av dödshjälp gör det alltså också med teologiska argument.

Liksom de kyrkliga representanter som fanns med bland de 88 personer som 2020 undertecknade en debattartikel i Dagens Nyheter. De uppmanade regeringen att tillsätta en utredning av dödshjälp och menade att det är en mänsklig rättighet. Tidigare biskopen i Härnösand, Tuulikki Koivunen-Bylund, och teologen Carl-Reinhold Bråkenhielm stod med bland de mest namnkunniga.

För statens del tillsattes en utredning efter det att Kerstin Lundgren (C) motionerade om saken vid slutet av förra året. Den är ännu inte klar.

För kyrkans del: Lyssna inåt och gör bra teologi. Hörs utåt och skapa ett offentligt samtal. Dödshjälp kan bli lag och verklighet innan kyrkan ens bemödat sig om att verkligen höras i frågan, mer än genom några enskilda debattörers ihärdiga ja eller nej. Det krävs mer än så, och det nu.