Politiker använder lögn för att vinna fördelar. Angår detta kyrkan? I högsta grad. Lögnen sprider sig förstås även i kyrkan och bland troende. Det kan handla om att man som gemenskap sprider falska förespeglingar om vem man är, uppsåtligt eller av feghet.
När vi översköljs av fejkad information och propaganda är sanning ytterst angeläget. Skillnaden mellan sanning och lögn är inte endast en moralisk fråga utan också existentiell och andlig. Många är de som dagligen kämpar med sanning som vapen: journalister, jurister, präster, diakoner, poeter, filosofer. Andra i samma roller kan gå lögnens och propagandans ärenden. Att vara journalist eller präst garanterar ju inte att det som yttras är sant, men i den roll vi har finns alltid alternativet att gå sanningens eller lögnens väg.
Samma år som Donald Trump svors in som president, 2017, publicerade Timothy Snyder boken On Tyranny. Under Trumps presidentskap har västvärlden lärt sig betydelsen av sanning, men tillämpar den inte automatiskt för det. Lärdomen gavs av en president som ogenerat förkroppsligade lögnen och propagandan.
Trump är givetvis inte den första politikern som bygger sin makt på lögn, men han underhöll oss i flera år med politisk show som vi älskade att hata eller identifiera oss med via ständiga mediala uppdateringar. Vi drogs in i lögnens härvor och nu ser vi inte vägen framåt. Lögnens maskineri skapar en cirkelrörelse enligt Snyder: ”Att överge fakta är att överge frihet. Om inget är sant, då kan ingen kritisera makten, eftersom det inte finns någon grund från vilken man kan göra det.”
Snyders argument kan också riktas mot oss själva. Till oss här i Sverige. Politiker använder lögn för att vinna kortsiktiga fördelar, såsom Magdalena Anderssons utsaga: ”För varje dag som Kristersson är statsminister blir barnen hungrigare” eller Ebba Buschs falukorvsargument: ”Men det här är också symbolen för allt som är fel med Sverige nu, därför att en falukorv brukade kosta 25 kronor för ett år sedan, nu kostar den 40 kronor”.
Eller politikers fäbless för att ”vända på varje sten” för att komma till rätta med det ena eller det andra. Är det ett hot eller en lögn? Löjliga exempel i jämförelse med Trumps kan man tycka, men medvetenheten om de falska uppgifternas strategi är densamma – och lögnen sprider misstro tills ingen längre kan kritisera makten.
Angår detta kyrkan? I högsta grad. Lögnen sprider sig även i kyrkan och bland troende. Det behöver inte vara i sakfrågor, liknande falukorven, utan sådan lögn som mjukt äter sig in i organisationens omlopp. Att man som gemenskap sprider falska förespeglingar om vem man är, uppsåtligt eller av feghet, och därmed skapar splittring som omöjliggör kritik av den kyrkliga makten.
Man kanske i sin predikan undviker att tala sanning, såsom Anna Sophia Bonde utlämnande och klartänkt skrev i sin betraktelse (KT nr 25/26): ”Det händer att vi präster i dag avstår från att krydda vår förkunnelse med ord som ’frälsning’ och ’förlåtelse för synder’ – vi vill att folk ska förstå och samtidigt är vi på något märkligt sätt rädda att de ska förstå! Vi lindar därför gärna in det som skulle kunna uppfattas som ett alltför radikalt budskap. Men tänk om det är egen oro vi därmed bearbetar, sådant vi borde dryfta i själavårdssamtal och egen bön?”
Bondes iakttagelse är en konstruktiv början till ett samtal om hur ett låtsat hänsynstagande eller brist på mod kan bidra till lögnen. Och det gäller inte endast präster.
Ett annat exempel på sanning versus lögn är lärdomar från Svenska kyrkans försoningsarbete med samerna som hittills delvis har resulterat i Vitboken och gudstjänster med ursäkter. Det är en bra grund för ett svårt sannings- och försoningsarbete. I samma anda borde Svenska kyrkan på nationell nivå även ta initiativ till en vitbok om handlingar och beslut under senare delen av 1900-talet. Sådant som har splittrat och grävt djupa sår hos enskilda och i kyrkans kropp. Jag menar inte att syftet för Svenska kyrkan skulle vara att backa från besluten som togs i ämbetsfrågan eller om könsneutrala äktenskap, men i sanning samla erfarenheter och vittnesbörd från alla som är berörda av kränkningar som gjordes och görs under den senare delen av 1900-talet fram till i dag. Att aktivt förtiga eller negligera är att undergräva sanningen om kyrkan och dess historia.
Och ärligt talat: är det inte att locka med falska förespeglingar att som kyrka beskriva sig som öppen för alla samtidigt som man blundar för vissa inomkyrkliga minoriteter?
Susanne Wigorts Yngvesson
professor i etik, Enskilda högskolan Stockholm
LÄGG TILL NY KOMMENTAR