Red ut en sällan skådad röta

Kyrkohandboken. Ursäkta att jag stör festen, men kejsaren är naken och detta beteende skämmer ut Svenska kyrkans ledning, skriver Gunnar Eriksson.

Med statistik kan man bevisa allting, om man bara är tillräckligt kreativ. Sällan har detta varit så tydligt som när två biskopar och en projektledare i Kyrkans Tidning nummer 42/16 ska försvara sitt eget arbete med kyrkokansliets liturgireform.

I min egen församling har vi ett fint gudstjänstarbete och har inte varit intresserade av att använda det nya materialet, men vi har följt rapporteringen om projektet och har väntat på att någon till slut ska kavla upp ärmarna och reda ut en sällan skådad röta.

I artikeln uppvisas fina siffror men som gammal journalist har jag roat mig med att helt kort jämföra kyrkokansliets egen sammanställning (tillgänglig på nätet) med sajten kyrkligdokumentation.nu, där alla svar finns offentliga.

När de höga potentaterna visar sina siffror till stöd glömmer de att redovisa att deras statistik bara utgår från 379 av 616 svar, det vill säga de som inkommit via enkäter. Man behöver inte läsa länge för att inse att nästan samtliga (högst fem undantag!) som lämnat in svar på annat sätt tycks ha vägrat använda enkäten.

Svaren är i många fall förbluffande kritiska, ofta välformulerade och Svenska Akademiens omstridda svar är faktiskt en vänstanfläkt i jämförelse med många församlingars!

En vanlig högstadieelev skulle omedelbart inse att statistik måste räknas på hela det inkomna materialet för att vara tillförlitlig. När till exempel enkäten visar att enbart 18 procent aktivt stödjer förslagets språk som ”bra” är denna siffra försvinnande liten om den skulle räknas mot hela materialet.

På ett liknande sätt har delar av den omstridda musiken ett mycket lågt stöd. I ledningens artikel sägs 86 procent stödja den traditionella musiken, men även deras egen sammanställning tar upp den djupgående kritiken mot arbetet med den. Varför redovisas inte hur många församlingar som stödjer sig på bland annat Musikaliska akademien i kraven på att den måste gås igenom på ett sakkunnigt sätt?

Allvarligt talat. Arbetet med det här projektet är lättläst som en uppslagen bok: Först har något stressats fram och sedan vägrar några individer vid kyrkokansliet att på allvar släppa in personer som är kunnigare än dem själva för att få till något väsentligt bättre. Är de biskopar som undertecknat artikeln i KT helt omedvetna om hur tendentiöst skev deras text är, propagandistisk och närmast lögnaktig?

Tänker de sig på allvar att man med administrativt fulspel som vapen ska tvinga församlingar att i decennier framöver använda resultatet? Ursäkta att jag stör festen, men kejsaren är naken och detta beteende skämmer ut Svenska kyrkans ledning.

Gunnar Eriksson

REKOMMENDERAT