Nja till nyöversättningar av trosbekännelserna

Nya översättningar av de apostoliska och nicenska trosbekännelserna förankrades ekumeniskt och las fram av Sveriges kristna råd (SKR) 1996.
SKR rekommenderade sina medlemskyrkor att använda de nya versionerna, men i Svenska kyrkan har det bara skett på prov. När översättningarna då var på remiss fick vissa nya formuleringar så kraftig kritik att dåvarande centralstyrelsen valde att inte gå vidare.
Nu har frågan blivit aktuell igen genom en kyrkomötes­motion. Nyöversättningarna har gått på remiss till domkapitlen och stiftsstyrelserna i alla stift, dessutom fyra församlingar per stift och Svenska kyrkans unga.
När remisstiden nu har gått ut visar en genomgång av de remissvar som kommer från 13 stiftsstyrelser och 13 domkapitel att de är kluvna i två jämnstora block: 12 säger ja till de nya översättningarna, 10 säger nej.

De flesta stiftsstyrelser och domkapitel som röstar ja till de nya översättningarna för inte några övergripande resonemang. Men Stockholms stifts­styrelse, som säger ja, anser att det bör ”för enhetens och tydlig­hetens skull finnas en gemensam överenskommelse kring de översättningar som skall brukas i gudstjänsten.”
Uppsala domkapitel säger också ja, men att man är ”tveksam till om det är möjligt att få till stånd en samsyn och ens ange­läget att anta en ny översättning”.
Flera av de domkapitel och stiftsstyrelser som säger nej anser emellertid att det ekumeniska argumentet är svagt, eftersom flera kyrkor har antagit SKR:s översättningar, medan Katolska kyrkan har godkänt översättningar där det finns betydande skillnader.
Lunds domkapitel och stiftsstyrelse ser inte att nyöversättningar främjar ekumeniken eller att den hindras av nuvarande formuleringar. ”Ekumenisk enhet är inte synonymt med likalydande ordval”, påpekar man.

Ett återkommande argument är att gudstjänstfirarna känner igen de nuvarande trosbekännelserna. Göteborgs stift befarar dess­utom att trosbekännelserna skulle drabbas av samma situation som Herrens bön, att två översättningar lever parallellt under lång tid.
Västerås stift och domkapitel hänvisar till sin särskilda folkkyrkotradition och vikten av att känna igen trosbekännelsen. ”Ska vi vara folkkyrka är det en omfattande sak att ändra i texter som många kan utantill” skriver man, och anser inga förändringar nödvändiga.