Danskarna har varit
med förr, de fixar det här

"Vi lever i en fredlig, stabil och förutsägbar tid."

Frankrikes president Emmanuel Macrons start på sitt anförande i Davos kan bli klassiskt. Han gav ironin ett solglasögonförsett ansikte. Och hans inledande ord drog ner skrattsalvor.

Det gjorde knappast talets fortsättning. Macron stängde av sarkasmen och benämnde i stället samtidens skifte mot mer autokrati, mer våld, mer krig, mer konflikt och färre regler. Världen växlar in på ett spår där ”de starkastes lag” är det som gäller.

Ska man skratta eller gråta? Det kan inte bara vara jag som sliter med frågan.

Vart har världspolitiken hamnat: fars eller komik? Kanske både och. Kanske är det tid att både skratta och gråta. I Talmud – den judiska skriftsamlingen – står: ”Kom ihåg det onda och glöm inte det goda”. Som ett slags bejakande av både gråten och skrattet.

Grönlandgate accentuerar denna dubbelhet. Både fasa och tillit, förfäran och tillförsikt. Hur hamnade vi här, och undrar var genomsnittsamerikanen tänker? Men också tröst i bedrövelsen: danskarna har varit med förr; danskarna fixar det här.

Så tänker jag när Lars Løkke Rasmussen, efter JD Vance-mötet, springer ut ur Vita huset med ärendet – att tända en cigg. 

Danmarks utrikesminister har varit med förr och det sägs nu att hans parti, efter blossen vid bilen, har tredubblat sitt opinionsstöd. Jag säger inte emot.

En liknande känsla – att danskarna fixar det här – får jag när jag bläddrar i boken: A Conspiracy of decency (En anständighetens konspiration) av den amerikanska utvecklingspsykologen Emmy Werner (2002).

Boken handlar om hur människor av god vilja, under andra världskriget, lyckades rädda i stort sett hela Danmarks judiska befolkning (99 procent) undan Förintelsen. 

Det var ett spontant utflöde av medmänsklig anständighet. En anständighet som tog sig uttryck i att människor varnade sina judiska vänner och grannar för den förestående deportationen. Man gömde dem för att sedan frakta dem över Öresund till Sverige där de fick asyl.

Inte bara danskar medverkade, också tyskar och svenskar. Och det unika med insatsen var att stora delar av det danska samhället deltog. Kungen och fiskhandlarna var indragna, liksom politiker och präster, hemmafruar och poliser, lärare och tonåringar, taxichaufförer och forskare.

Oavsett social klass, utbildning eller religiös och politisk övertygelse hade de som engagerade sig en viktig egenskap gemensamt: de satte likhetstecken mellan mänsklighet och medkänsla. De såg sig inte som hjältar, utan bara som människor som handlade rätt. Eller anständigt.

Anständigheten kunde ha olika källor. Vissa hade en ljus människosyn sprungen ur starka familjeband och/eller religiösa övertygelser. Andra drevs av personliga vänskapsband till den judiska befolkningen. 

Åter andra bar en samhällssyn som kallade dem att agera. En fjärde grupp hade filosofiska ingångar till sitt ansvarstagande och identifierade sig med utsatta grupper och drevs av tankar om jämlikhet. 

Noterbart är att en majoritet av de som hjälpte till kopplade samman sitt agerande med sin uppfostran om ”att älska sin nästa som sig själv” (Markusevangeliet 12:31).

Visst blir man inspirerad av denna danska skalle mot nazismen. Och hoppfull.

Yad Vashem, den myndighet i Israel som är arkiv och forskningscentrum för Förintelsens offer och hjältar, har delat ut medaljer till några av deltagarna i anständighetens konspiration. På medaljerna står: ”Den människa som räddar ett enda liv, det är som om hon har räddat hela världen”.

Mycket av det som just nu sker i världspolitiken är direkt oanständigt. Eller som göteborgske publicisten Torgny Segerstedt på sin tid sa: "Herr Hitler är en förolämpning". 

Man vet, ärligt talat, inte om man ska skratta eller gråta. Desto viktigare då att låta sig inspireras av det hoppfulla. 

Det kan bereda väg för anständigheten.