Nu är det blott kristdemokraterna som talar om den egna människosynen som ”kristen”. Av någon besynnerlig anledning finns det närmast en beröringsskräck i svensk politik visavi vårt kristna arv och den mycket starka kristna värdegrund som svensk politik och svenskt samhällsliv faktiskt vilar på.

Jag kan förstå att politiska partier inte vill beskriva sig som ”kristna”, även om man inte behöver gå längre än till Tyskland för att möta ett dominerande borgerligt parti som är uttalat kristet. Sverige är allt mer ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle.

Det finns många muslimer och mosaiska trosbekännare som politiskt känner sig hemma i samtliga politiska partier. Det är verkligen inte då bara taktiska skäl som motiverar att dessa partier inte beskriver sig som religiösa. De är helt enkelt inte religiösa. De är sekulära.

Men varför tvingar man sig inte till precision när det gäller de egna och det svenska samhällets värden? Särskilt besynnerlig är utvecklingen i det moderata partiet. Moderaterna stryker bort den kristna människosynen ur sitt idéprogram. Samtidigt betonar moderaterna i dag på ett helt annat sätt än tidigare utanförskap, jämlikhet, ja till och med solidaritet.

Dagens moderata samlingsparti blir fullständigt omöjligt att förstå frikopplat från det svenska samhällets kristna värdegrund. Varför skulle annars  det stora partiet till höger så starkt betona värden som motiverar begränsningar av den individuella friheten?  

Man kan naturligtvis ställa frågan om det spelar någon roll. Möjligen är det så enkelt att det mest handlar om oreflekterad opportunism. Det kan verka besvärligt att alls nämna förstavelsen ”krist-” när många väljare inte känner sig bekväma med den. Man tar sin blyertspenna och stryker ett streck över den. Så är den borta.

Men samtidigt är det inte någon alldeles liten sak när 1 000 år av svensk social och kulturell historia försvinner bort ur moderaternas självbeskrivning.

Tänk om den också försvinner bort ur moderat självförståelse. Vad händer när Sverigedemokraterna har fått 10 procent av rösterna och är tungan på vågen, när socialdemokraterna bildat en parlamentariskt svag regering, när Reinfedt, Bildt och Borg lämnat politiken för internationella uppdrag, när Alliansen är upplöst och när en i dag relativt okänd moderat är partiledare och ur ett till synes hopplöst underläge kämpar för att hitta en ny position i politiken? Om den svenska högern då börjar kompromissa med främlingsfientligheten vore det inte en unik taktisk manöver i den europeiska samtidshögern.

Möjligen är det rätt viktigt att man håller reda på de egna värdena och vet varför de är de som de är.