Avspänd teologisk hållning möter längtan och osäkerhet

När jag fick Doptal för en recension, var jag först tveksam. Hur många präster i dag håller formella doptal? Är inte de flesta ”doptal” ett antal väl utspridda kommentarer utifrån vad situation tillåter?

Bok: Doptal

Författare: Cecilia Nyberg (redaktör)

Förlag: Verbum

Redan i sitt förord sätter biskop Mikael Mogren mig på plats. ”Jag vill att den här boken ska ge ny inspiration att förkunna Guds ord så att Jesus berör människors hjärtan”, skriver han rakt in i min tvekan. Och han avslutar: ”Samtidigt hoppas jag att den här boken skakar om dem av oss som behöver det i våra alltför invanda rutiner.”

Där ger jag mig. Absolut. Jag har varit präst så länge att rutin både är en styrka och en svaghet.

Redaktören Cecilia Nyberg har skickligt hanterat bidrag från elva präster till 43 fingerade dopsamtal utifrån givna situationer och förutsättningar. Just där kan det skava lite grand, i det fingerade. 

Några av doptalen blir för mig som små noveller, andra känns överbelastade. Det påhittade kan kännas konstruerat. Men flera exempel lyckas nå djupare än den givna situationen och öppna upp för nya perspektiv.

Boken är en antologi och som så ofta med antologier spretar det. Men är det nånting i vår kyrka som verkligen spretar så är det väl just den missionerande och möjligen undervisande ambitionen i samband med dop.

”Det gäller att vara effektiv” sa en kallsinnig kollega till mig när han på statskyrkans tid kom ut från expeditionen klockan 17.00 efter ett 15 minuters gruppsamtal med 12 ditkallade föräldrar och minst sex skrikande barn exklusive syskon. Då var det gruppdop i kyrkan som gällde, fasta tider utan individuella hänsyn. Människan skulle anpassa sig efter kyrkans behov.

Nu är, tack och lov, följsamheten mot föräldrarnas vilja större. Och även föräldrarnas medvetenhet och medverkan. Det samspelet genomsyrar de flesta av bokens föreslagna dopsamtal.

Jag gillar det frimodiga delandet, att skribenterna generöst berättar om sina sinsemellan både lika och olika ingångar till dopet. Varje doptal har en personlig och Kristuscentrerad hållning. Jag inspireras att tänka vidare kring trådar om dopets vatten och vattendroppar, kyrkorummet, korset, ljuset, växandet och allas och alltings samhörighet. 

Varje dopsituation är unik, vilket också sammanfattas som skribenternas gemensamma utgångspunkt: ”Ibland behövs förberedda ord, ibland ett stilla ögonblick. Ibland behövs teologi, ibland tystnad. Alltid behövs närvaro.”

Så lyder en lysande sammanfattning av doptalets mening.

Men, läs inte boken som en sammanfattning av Svenska kyrkans dopsyn. Läs den som ett gott exempel på hur en avspänd teologisk hållning kan möta människans längtan, glädje och osäkerhet.

Doptal har vuxit fram ur pastoral praxis, inte ur ett skrivbord. Däri ligger dess styrka.