Julens stora hemlighet börjar i det heligt förbjudna 

Som ett bevis på den ”galne” Guden får man ibland höra att du egentligen inte borde bära din tröja – Moseboken förbjuder ju blandningen av ull och linne. Sha’atnez, kallas denna förbjudna kombination. Och än idag tas den på stort allvar av många ortodoxa judar: ”Du skall inte bära kläder vävda av två slags garn, ull och linne.” (3 Mos 19:19)

Just sådana till synes ofattbara detaljer är några av mina favoritord i Bibeln. Jag tänker alltid: Om de nu hamnat där, måste de någon gång ha betytt något verkligt.

Och märkligt nog stöter man på en skarp paradox. Det som är totalförbjudet för vanliga israeliter är exakt det material som översteprästens efod, hans heliga dräkt, ska vävas av: färgad ull och fint tvinnat linne. Just den förbjudna blandningen.

Översteprästen – han som ska gå in i det allra heligaste, närmast Gud – måste alltså bära det som annars är tabu. Varför?

Kanske är svaret enkelt: översteprästen är medlaren i gränslandet mellan jord och himmel, mellan heligt och profant. Hans roll är att förena världar. Kontrasten är så tydlig att den inte kan vara en slump. Den är en teologisk signal: Det som är förbjudet i vardagen blir nödvändigt i helgedomen.

Med den tanken i bakhuvudet låter jag blicken dröja vid en julikon: barnet i krubban omgiven av änglar, herdarna, de vise männen, Josef och Maria – men också två lugnt vilande djur, en oxe och en åsna. Dessa djur tillkom i den tidiga kyrkans tolkning; de finns inte i evangeliernas ursprungliga text. Ändå bär de en symbolik som får mig att tänka på sha’atnez. 

För även här, mitt i det allra heligaste, uppenbaras en förbjuden blandning.

Det som sker i Betlehem är närmast ett kosmiskt tabu. Ett ingrepp i tiden så skandalöst och omvälvande att det egentligen är svårt att ta in. Jesus träder fram som den universella översteprästen när himlen förenas med jorden. När präster och astrologer från en ”oren” tradition lägger sina gåvor inför det heliga barnet. När det höga (änglarna) möter det låga (herdarna). När oxen, det rena djuret, står sida vid sida med åsnan, utdömd som oren i lagen.

Här sker sammanblandningen som ingen människa kan bära – därför bär Gud den själv. Här byggs templet i hans egen kropp.

Där och då flyttas helighetens centrum från det avskilda rummet till världens öppna sår. Julen är Guds mest otillåtna handling. Ett brott mot renhetens logik. Ett brott för vår skull.

Det förbjudna - blandningen av himmel och jord - blir inte längre ett undantag reserverat för en präst. Det blir ett barn i en krubba, öppet för alla händer. Om Gud själv korsar gränserna kan vi inte längre upprätthålla dem som absoluta.

När vi samlas kring julbordet, tänder ljusen, möter släktingar vi inte alltid förstår eller håller med, försöker hålla samman det som spricker - då gör vi i själva verket samma sak som översteprästen gjorde: Vi bär en förbjuden blandning. Vi försöker leva i gränslandet. Vi låter himlen röra vid jorden, om än bara för en kväll.

Kanske är det därför julen fortfarande fungerar så intuitivt samlande, trots allt, trots oss: Den påminner oss om att vi är skapade för att bindas ihop, inte separeras. Att helighet inte är bräcklighet utan tålighet. Att det låga och höga hör samman, att det innanför och det utanför är av samma ursprung. 

Att Gud inte drar sig undan från blandade världar – han föds i dem.

Och här uppenbaras en av julens stora hemligheter, eller sanningar; så enkel men omstörtande:

Det heliga är inte längre skyddat från världen. Världen är skyddad av det heliga. 

Tagen i dess famn. Lagd i våran. Ett barn är oss givet, en frälsare född.

Han har enat det som splittrat var. Han gör det om och om igen.