Motionstips till ledamot från valfri grupp i kyrkomötet

Turerna i Spekeröd-Ucklums ­församling har varit en följetong under våren. En kort skanning av KT:s artiklar ger bilden. I början av februari sätter en församlingsbo upp skyltar längs vägen med budskapet att kyrkoherden är oduglig och bör avgå. Så sker också. Kyrkorådet utser en tillförordnad herde. Denne råkar vara församlingens nyligen pensionerade före detta kyrkoherde. I slutet av månaden inleder Göteborgs stift en specialvisitation av församlingen. I april kommer stiftets rapport författad av stiftsprost och kontraktsprost. Deras slutsats är att kyrkorådets ordförande bör avgå liksom den tillförordnade kyrkoherden. Den avsatte kyrkoherden känner sig upprättad av stiftets slutsatser. Kyrkorådets ordförande och den tillförordnade kyrkoherden har däremot inga planer på att ställa sina platser till för­fogande. I maj låter de meddela att stiftets rapport är helt undermålig.

Rörigt? Minst sagt.

Hållbart? Knappast.

Man kan undra: hur hamnade kyrkan här och går det att ta sig vidare?

På ett sätt hör den här historien samman med vad som hände i Spekeröd-Ucklums grannförsamling för 23 år sedan. Det var i februari eller möjligen mars 2000. Kyrkoordningen hade trätt i kraft vid nyårsskiftet och alltså bara varit i gång ett par veckor. Solberga församling, som i norr gränsar till Spekeröd-Ucklum, skulle tillsätta en ny kyrkoherde och utsåg en, i kyrkorådets ögon, lämplig kandidat. Problemet var att Göteborgs domkapitel meddelat att de inte funnit denne präst behörig för tjänsten som kyrkoherde. Om detta brydde sig dock det lokala kyrkorådet föga. Man anställde den obehörige kyrkoherden. Domkapitel och stift kunde ingenting göra, eftersom sanktionsmöjligheter saknas i konflikter av detta slag.

Den sorts ”gentlemen’s agreement” som kyrkoordningen hoppades på, nämligen att församlingarnas styrelser också i ett skarpt läge skulle respektera kyrkans episkopala linje, höll alltså ett par veckor.

Det som nu sker alldeles norr om Solberga, när kyrkoråd och tillförordnad ­kyrkoherde meddelar att stiftets visitation och rapport är undermålig och att de därför helt bortser från den, är en konsekvens av en kyrko­ordning som på olika sätt devalverat den episkopala kyrkan.

Går det att ta sig vidare?

Frågan hur man upprättar den episkopala kyrkan rymmer naturligtvis flera svar. Ett svar handlar om anställningsformerna. Är det vettigt med lokal anställning för kyrkoherdar? Det är hög tid att utvärdera kyrkoordningen på denna punkt.

Ett annat svar rör språkbruk. Detta kan tyckas vara en mindre reform, men ord spelar stor roll. Förr var det brukligt att tala om den dubbla ansvarslinjen. Det finns två rörelser i kyrkan: den episkopala som går uppifrån och ner, och den demokratiska som går nerifrån och upp. Båda behövs i vår kyrka. Det är varken prästens eller folkets kyrka. Det är Guds kyrka i vilken ämbetsbärare och förtroendevalda samverkar. Det finns ett dubbelt ansvar.

Därför är det problematiskt att kyrkoordningen inte nämner det dubbla ansvaret utan i stället genomgående talar om ett gemensamt ansvar. Som när kyrkoordningen skriver om församlingarna:

”Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. […] Det är inte två helt skilda former av ansvar. De förtroendevalda och andra som tillhör kyrkan har tillsammans med dem som innehar vigningstjänsten del i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet. Tillsammans har de också ansvar för det demokratiska beslutsfattandet och för besluten.”

Nuvarande text verkar likställa ansvar och uppdrag. Men i realiteten är dessa två olika saker. Uppdraget är gemensamt för vigda och förtroendevalda: att tillsammans vara Kristi kyrka. Däremot är ansvaret olika: de vigda står i en linje med sin biskop och de förtroendevalda i den andra linjen med kyrkfolket. En av kyrkans ­poänger är just den, att vi har olika ansvar i ett ­gemensamt uppdrag. Om man inte upp­fattar skillnader i ansvarsområden bäddar det för konflikt. Nuvarande språkbruk i kyrko­ordningen bäddar just så.

Så, till den kyrkomötesledamot från valfri nomineringsgrupp som funderar över en vettig motion inför höstens kyrkomöte, kommer här ett tips: motionera om att ändra ordalydelsen i kyrkoordningen så att den dubbla ansvarslinjen återigen tydliggörs.

Den här våren lär oss en sak – det kan bara bli bättre.