För att fördriva tiden läste jag Martin Luthers bibelförord, där böckernas bok ses som en skog och evangelierna som ofullständiga berättelser om det enda osägbara Evangeliet:
”Ingen profet, ingen apostel, ingen ängel har någonsin kunnat uttrycka det till fullo. Inget hjärta kan nog förundra sig över det och begripa det.” ”Men vi rusar åstad och gör evangelium till en lagbok. Vi gör av Kristus en Mose, av hjälparen endast en lärare.”

Så hur kunde så många lutheraner, så länge, missa att Luther var mystiker? När själva lutherrosen är en mandala?
Vad som gör en teolog ”bra” eller ”dålig” är inte bara vad teologen formulerar utan hur det formulerade tolkas. För övrigt är jag troligen mer lutheran än jag ens vet. Den som har kulturella rötter i Skandinavien är på gott och ont ”indränkt i lutheranism” för att tala med en sekulär icke troende vän.

Att svenskar troligen är mer genomsyrade av lutheranism än många av oss vill vara, betyder inte att luthersk kristen tro, eller för den delen kristen tro överhuvudtaget, är det enda rätta för en samtidsmänniska i Sverige. Det enda rätta är kommunikation, och alla läror, lärare och ledare gör misstag.

Luther var inget undantag. Han har kritiserats med rätta, inte minst för antisemitism. Han var lika komplex som vi alla: simul iustus et peccator, ja. Komplexiteten skiner igenom i hans teologi, på ett sätt som öppnar både för ifrågasättanden och upptäckter och därmed för fortsatt samtal.