I lördags hade jag förmånen att få vara med på en dag hållen av Kvinnor i Svenska kyrkan i Skara stift och lyssna på inspirerande mini-föredrag om några av stiftets mest betydelsefulla kvinnor genom tiderna – en otroligt påfyllande dag!

På vägen dit lyssnade jag på radio när en lyssnare önskade Björn Afzelius låt Ikaros. Jag kom förvisso in i låten vid sista versen, men letade upp den på nätet så snart jag kom hem då jag fick slutfrasen som var avgörande. Afzelius sjunger ”Vill du bli respekterad av din avbild, så får du visa din avbild respekt”, och det fastnade. Och som jag tänkt på det sedan dess.

Av någon oförklarlig anledning har jag missat den här låten av Afzelius som säger så mycket. Tänk vad många gånger jag letat efter ord på något som han förklarar så enkelt. Respekt. Vad lägger vi i ordet? Att respektera innebär inte nödvändigtvis att acceptera. Att acceptera innebär inte heller att respektera. Men visst måste vi kunna respektera utan att acceptera? Visst måste det vara vårt utgångsläge?

Just den här låten av Afzelius lämnar kvar en känsla av trotsighet men den sätter fingret på det jag ändå skulle vilja förmedla; värdighet och att ge självförtroendet tillbaka åt dem som blivit fråntagna det. Så många är de som blivit trampade på, ibland under lång tid, och som inte vet hur de ska orka titta upp mot solen igen.

För att landa den respekt jag nu talar om, hos oss som läser och skriver i Svenska kyrkans sfär, så finner jag ibland jag att även vi i Svenska kyrkan har ett onödigt hårt samtalsklimat i sociala medier och i bloggkommentarer. En tycker sig ha rätt att reagera fnysande och ibland på gränsen till dumförklarande. Vill vi ha det så? Vill du bli bemött med respekt bör du också respektera. Visst är det en talande logik?

Jag har personligen en sann förkärlek för tvärperspektiv! Jag älskar att se blandningen av egenskaper och erfarenheter och år och historier i samma rum – så mycket som där finns att dela! I sammanhang som de blir behovet av respekt än mer påtaglig. Afzelius ord talar om en ömsesidig respekt, en respekt som är nödvändig för att inge både förtroende och relation. Och inte minst, förståelse. Och en lika villkors-respekt är essensen. Ja, inte minst mellan unga och gamla som i låttexten, men också ur en större aspekt än så.

”Låt dina växter få leva där de trivs” sjunger Afzelius i tidigare nämnda låt, och den här kolumnen kommer landa just där. Vi måste medvetet skapa och upprätthålla den där platsen, den där bördiga jorden där de yngsta, de unga och de äldre får växa – gång på gång!