Jesus hjärta slår när Klum försvarar ömtåligheten

Bok: Stigminnen

Ärkebiskopens fastebok

Författare: Mattias Klum

Förlag: Verbum

Ärkebiskopens fastebok har blivit en inarbetad årlig tradition. Med fastan som nav inbjuds en författare att reflektera fritt. Nu kommer den fjortonde boken i serien, Stigminnen, med texter och bilder av naturfotografen Mattias Klum.

Den som mäter halt och värde i kyrkolitteratur utifrån hur många gånger Jesus nämns, kommer att bli besviken eller kanske arg på att Klum inte uttryckligen stampar av i den kristna teologins begreppsvärld. 

Men, som en som själv fått förtroendet att skriva fastebok åt ärkebiskopen, vill jag understryka hur viktigt det är att dess författare har full frihet att skapa ett eget verk.

Ärkebiskopens fastebok betyder inte att boken i serien ska skrivas av teologer, utan för teologer – och förstås även för andra. Klums reflektioner sår frön till teologi i läsaren, snarare än att servera den förpackad och färdig. 

Denna teologi kan gro och växa i samtal. Jag skulle kalla den för en skapelseteologi. Konsekvent begrundar Klum hur allt levande hänger samman, och betonar människors ansvar för varandra och för andra medvarelser.

Som fotograf har han rest världen över, ibland under rätt så äventyrliga former, men rösten i hans bok är raka motsatsen till den tuffe globetrotterns. Här skriver någon som ser det heligt stora i det lilla och nära. 

Hans fantastiska foton, där han går tätt inpå naturen, påminner mig om att en bild kan vara lika stark bärare av evangelium som en text. Dessa foton öppnar för både kontemplation och samtal.

Ofta känner jag hur Jesus hjärta slår i texten, som när Klum försvarar ömtåligheten. ”Sårbarhet och perioder av mörker kan föda empati, djup och inlevelse”, skriver han, och påminner mig om att navet i Kristusmysteriet är just detta: Guds inlevelse i människan genom att Jesus delar hennes smärta.

Det är lättare sagt än gjort att undvika floskler när man skriver till naturens försvar, i en tid när många tar till orda mot rovdrift och förödelse utan att alltid hitta ett unikt språk. Klum lyckas dock hålla balansen.

Många av hans formuleringar har levande kraft, som när religionen beskrivs som ett landskap: ”En väv av berättelser, ritualer och drömmar som binder människan till det hon anar men inte kan bevisa eller förstå."

Jag sympatiserar på djupet med hans tanke att människans största mysterium bor i mötet mellan tro och vetande. Vissa troendes attacker mot upplysning och vetenskap fattar jag inte, lika lite som jag begriper mig på antiteismens aggressiva demoniserande av tron.

Så, för mig är Klums bok ett reflektionens stilla rum i en polariserad och överhettad samtid, en viktig plats att kunna söka upp i just fastan. Att skapa sådana rum och platser tillhör kyrkans grundläggande uppdrag.