Om vi inte är synliga och närvarande där människor är kommer vi heller inte bli tagna i bruk, understryker företrädare för Svenska kyrkans nationella arbetsgrupp för Högskolefrågor och Sveriges Frikyrkosamråds Högskolekommitté.
Det är glädjande att Universitetskyrkan uppmärksammas i Kyrkans Tidning just när behoven är stora samtidigt som tjänster och verksamhetsmedel minskar. Vi som verkar i Universitetskyrkan har under många decennier byggt upp ett gott förtroende vid Sveriges lärosäten.
Genom duktiga medarbetare, nätverkande, socialt stöd, föreläsningar, samtalsgrupper och krishantering är vi i dag efterfrågade i högskolevärlden. Vi har blivit en självklar del i den studiesociala miljön, i nära samarbete med studenthälsa, studievägledare, krisorganisationer, studentföreningar och studentkårer. Ett arbete som har krävt, och fortfarande kräver, fysisk närvaro och förmåga att bygga personliga relationer och förtroende.
Detta sker då vi i Universitetskyrkan årligen möter tusentals studenter ansikte mot ansikte, personer som till stor del tillhör den grupp av 90-talister som är så viktiga för kyrkans och samhällets framtid. Via ett 50-tal medarbetare har Svenska kyrkan, i gott ekumeniskt samarbete med ett 15-tal kollegor från frikyrkorna, en värdefull kontaktyta med studenter och personal i åldrarna 18–65 år.
När Baldur Baldursson uttalar sig om Universitetskyrkan utifrån sina erfarenheter, väcker han spännande frågor som vi gärna ser ett fortsatt samtal kring. Men då vi känner viss oro över att några av dessa uttalanden kan tolkas som allmängiltiga, vill vi klargöra några viktiga saker.
För det första vill vi betona vikten av fysisk närvaro. På de allra flesta lärosäten i Sverige är campus fortfarande en levande plats. Vi människor söker gärna upp någon vi känner igen när vi behöver stödjande samtal. Så fungerar det också när det gäller att bli inbjuden att delta i nätverk och bidra med föreläsningar. Om vi inte är synliga och närvarande där människor är kommer vi heller inte bli tagna i bruk.
För det andra är det en fråga om legitimitet gentemot universitet och högskolor. Lärosäten i Sverige är generellt inte intresserade av att ha företrädare för olika samfund och religioner som på eget initiativ arbetar på eller i anslutning till campusmiljöerna. Går vi den vägen kommer lärosäte efter lärosäte stänga den dörr som nu står öppen. Universitetskyrkan förvaltar med sitt förtroendekapital de riktlinjer som säger att vi ska arbeta ekumeniskt, finnas till för människor oavsett deras egen tro, samt kunna hänvisa vidare till församlingar och företrädare i alla religioner.
För det tredje är det tydligt att psykisk ohälsa ökar, inte minst bland studenter och i gruppen unga vuxna. Det finns undersökningar som visar på samband mellan en ökad digital uppkoppling och sämre psykisk hälsa. Att då säga att fysisk närvaro och tillgänglighet är onödig är både otidsenligt och farligt.
Vi sviker både de människor som behöver kyrkan, och den kyrka som behöver människor. Att som kyrka sitta i ett församlingshem och vänta på mail eller telefonsamtal är att gräva sin egen grav, ett säkert sätt att skynda på Svenska kyrkans utarmning. Samtidigt sviker vi människor vars liv kan hänga på en lättillgänglig kontakt, samt sviker våra frikyrkliga kollegor, varav en finns fysiskt närvarande på plats just på Södertörn.
Sist, men inte minst, Universitetskyrkans uppdrag är mycket bredare än de enskilda samtal som Baldursson nämner, vi ska också vara en kyrkans röst i en av de mest sekulariserade miljöerna i Sverige, vi ska påverka, föreläsa, bygga nätverk och skapa rum för existentiella samtal, gudstjänst och bön både fysiskt och i digitala mötesplatser. Av detta blir intet om vi inte finns där.
Svenska kyrkans nationella arbetsgrupp för Högskolefrågor:
Per Pettersson
Inger Lise Olsen
Lisa Svensson
Anna Stina Nyström
Ida Marcusson
Birgit Johansson
Douglas Scott
Sveriges Frikyrkosamråds Högskolekommitté:
Inga Johansson
Cissi Glittvik
Lars Johansson
Lennart Henriksson
Anna Berndes
Samuel Klintefelt
Mikael Nilsson
Öyvind Tholvsen
LÄGG TILL NY KOMMENTAR