Robert Tjernberg: Inte ens Skavlan kan värja sig för Gud

När Gud blir allmängods – och inte ens Fredrik Skavlan kan mysa sig förbi frågan om religiositetens comeback i det supersekulära Sverige - då vet man att något större är i rörelse än prästers livliga fantasi.

Christer Sturmark gjorde sitt bästa för att fortsätta måla upp sekulärhumanismen som den alternativa gyllene vägen. Men panelen i Skavlan & Sverige var skeptisk.

I en alltmer splittrad värld blir det tydligt att en världsbild som så oförblommerat sätter människan i centrum inte förmår nå hela vägen in i hjärtat.

Visst kan vi dela hans oro för när religion blir ett ok av regler och förtryck. Medieprofilen Pär Lernströms egen berättelse, om än bara antydd i programmet, vittnar om det. Hans uppväxt och utträde ur barndomens pingstkyrka är hans historia – men den är också bekant för många.

Tillåt mig därför att generalisera: Också när religionen sätter människan och hennes jordiska förehavanden i centrum blir den trång och kvävande.

Poeten Faysa Idle fick som ung och muslim visa att det också är fallet i islam. Gud kan användas till ont av människor- men i det enskilda mötet skalas de mänskliga tankarna av. Och kvar står godhet.

Det är inte upp till människan att leva rätt, tro rätt, förstå allt och bli rättfärdig i egen kraft. Det enda Gud kräver är att hon öppnar sig för att ta emot hans kärlek – och ger den vidare. Att älska Gud och nästan.

Prästen Birgitta Ed visade tydligt hur denna väg kan se ut. När religionen sätter Gud i centrum blir det något helt annat. Då träder vi in i den visshet hon talar om – hon vet, inte tror, att Gud finns.

Det här sättet att tro skiljer sig en del från den tro som tidigare pastorn Josef Barkenbom i programmet både anklagar ”68-kyrkan” för, och samtidigt hyllar i den framväxande rörelsen kring den framlidne Charlie Kirk – idén om att med religionens hjälp ta över och påverka de sekulära institutionerna.

En sådan överhetens-kristendom, varifrån den än kommer, riskerar alltid att landa i en gärningslära präglad av gör eller gör inte. Och att släcka kärleken. 

Det är en sådan tro som fick Pär Lernströms ansikte att avslöja sitt magknip när Barkenbom engagerat pratade vidare om den. En tro där människan bär Gud och inte tvärtom, riskerar alltid att bränna människor i sin iver att aldrig få skruva ner temperaturen till ”ljummen”.

När intresset för religion - och inte minst för kristendomen - växer, ges Svenska kyrkan en unik möjlighet att åter bli en samlande punkt där människor kan upptäcka Gud och den kärlek som övergår alla våra försök att formulera tankar, strategier och världsbilder.

Gud är själva varat. Vi är när vi är i honom. Också på bästa sändingstid.