Guds utvalda folk?

Efter en nattvard i Katarina kyrka i Stockholm hölls nyligen ett föredrag om fred. I en Powerpoint-presentation kontrasterades romarrikets fredssystem, Pax Romana, mot det som kallades ”Guds utvalda folks” fred genom ickevåld. Budskapet var tydligt: det bibliska folket, tillsammans med Gud, representerade en högre och mer moraliskt grundad fred än den världsliga makt som romarna utgjorde.

Det kan vid första anblicken framstå som en teologisk jämförelse. Men begreppet ”Guds utvalda folk” är historiskt och politiskt laddat. Det har använts genom århundradena för att legitimera maktanspråk, territoriella anspråk och föreställningar om moralisk överhöghet. I vår samtid är det omöjligt att bortse från hur religiöst språk påverkar synen på konflikten mellan israeler och palestinier.

Redan under romarrikets tid uppstod avgörande spänningar. De första kristna församlingarna bestod av både judar och icke-judar. När kristendomen gradvis skilde ut sig från judendomen utvecklades också föreställningen att ”judarna” bar skuld till Jesu död. Denna anklagelse – att judar var ”Kristusmördare” – kom att bli en av de mest destruktiva idéerna i Europas historia. Här lades grunden till den kristna antisemitism som under sekler bidrog till förföljelser, pogromer och i förlängningen till en kulturell jordmån där Förintelsen kunde äga rum.

Detta är inte perifera detaljer i teologins historia. Det är centrala erfarenheter som borde prägla hur kyrkan använder sitt språk i dag. När begreppet ”Guds utvalda folk” presenteras utan historisk problematisering riskerar det att återknyta till en tradition av uppdelning mellan ”vi” och ”de”.

Samtidigt pågår ett krig i Gaza med omfattande civila offer och en humanitär katastrof som fördöms av många internationella organisationer. Oavsett politisk ståndpunkt är det uppenbart att religiösa föreställningar fortfarande används i politiska sammanhang. I Israel finns aktörer som hänvisar till bibliska löften i frågor om land och bosättningar. Det gör frågan om religiöst språk högst samtida.

När kyrkan hävdar att den inte tar politisk ställning men samtidigt använder teologiska begrepp med tydliga politiska implikationer uppstår en motsägelse. Tystnad är också en handling. Att inte beröra samtida lidande, samtidigt som man talar om gudomligt sanktionerad fred, riskerar att uppfattas som likgiltighet inför verkliga konflikter.

Den brittiska religionshistorikern Karen Armstrong har beskrivit hur religion gång på gång använts för att legitimera makt. Det gäller såväl europeiska monarkier som moderna ideologier. Poängen är inte att religion i sig är förtryckande, utan att religiöst språk aldrig är oskyldigt. Det kan inspirera till solidaritet – men också användas för att helga överordning.

I en tid då antisemitismen åter ökar i Europa och polariseringen kring Mellanösternkonflikten är stark, borde kyrkan vara särskilt varsam. Att kritiskt granska hur begrepp som ”Guds utvalda folk” används är inte ett angrepp på judendom eller kristendom. Tvärtom är det ett sätt att ta ansvar för historien.

Kyrkan har en möjlighet att bidra till försoning genom att erkänna sitt arv och öppet diskutera hur teologiska formuleringar påverkar samtiden. Det kräver mod att föra sådana samtal även i kyrkorummet. Men alternativet – att gömma sig bakom heliga texter och hävda att språket är neutralt – är inte hållbart.

Religion och politik har alltid varit sammanflätade. Just därför måste språket hanteras med medvetenhet och ödmjukhet. Annars riskerar vi att än en gång stå med Gud på vår sida – och historien emot oss.

Ulf Nygren, dramatiker och poet