Luther själv hade inte förstått ”lutherska” kritiken

Den principiella frågan om kyrkans samhällsengagemang i relation till politisk makt har aktualiserats i dagens debatt mot bakgrund av kyrkliga företrädares ifrågasättande av svensk migrationspolitik.

Tro och politik ska hållas isär, menar kritikerna. Det kan vara värt att reflektera över den teologiska underbyggnaden för sådana påståenden.

Ett särskiljande av tro och politik görs ofta med hänvisning till den så kallade lutherska ”tvåregementsläran”. Enligt alltjämt inflytelserika tolkningar innebär den att människans tillvaro kan delas i en andlig och världslig sfär, där Gud råder på olika sätt.

Kyrkans förkunnelse av evangelium utgör det andliga regementet som hör samman med den andliga sfären, medan den politiska makten tolkas som ett uttryck för regementet i den världsliga sfären. Man tänker sig att de två regementena är Guds olika sätt att styra världen och att dessa inte bör blanda sig i varandras angelägenheter.

Att dylika tolkningar av regementsläran framfördes i 1930-talets Tyskland bidrog till en kyrklig defaitism inför den politiska utvecklingen som försatte luthersk socialetik i vanrykte för generationer framåt.

Regementstänkandet har även genomsyrat sekulariseringen inom den svenska offentligheten under 1900-talet. Folkkyrkan kom att uppfattas som ett andligt komplement till den politiska folkhemsvisionen och tron förpassades till en privat sfär.

Men Martin Luther – om han ska vara normgivande – företrädde inte ett sådant synsätt. De försök som sedan 1800-talet har gjorts att systematisera hans skrifter till en enhetlig lära om detta har inte sällan byggt på anakronistisk anpassning av senmedeltida tankar om andligt och världsligt till en modern distinktion mellan privat-religiöst och offentligt-politiskt.

För Luther var en sådan uppdelning främmande. Han relaterade predikoämbetet till maktstrukturer i sin tid och ansåg att det i kyrkans uppdrag ingick att förse människor med moralisk riktning – även dem som var kallade att leda. Med vad han betraktade som ”apostolisk auktoritet” kunde han kritisera politisk makt direkt från predikstolen.

Luthers människosyn kretsar hela tiden kring relationen till Gud (coram Deo) och till världen (coram mundo). Det kan lätt misstas för sfärer av något slag, men avser att förflytta fokus på frälsningsskeendet från människans (o)förmåga till vad Jesus gjorde på korset.

Dessa perspektiv kan inte friställas från varandra. Människan lever i en verklighet. Det går inte att likställa politiskt med värdsligt och kyrkligt med andligt. Kyrkan är en del av världen med uppgift att förkunna det evangelium med vilket helig Ande leder människan och skapelsen i förnyelse. Evangeliet tar form i världen och kan inte frikopplas från socialt och politiskt ansvarstagande.

Nyligen utkom En stilla susning. Svenska kyrkan i minoritetsblivandets tid (Artos, 2026) i SSKT:s forskningsserie ”Folkkyrka i minoritet” (Red Sven Thidevall), vilken sammanfattar de forskningsbidrag som presenterats i det viktiga projektet.

Svenska kyrkans minoritetsblivande är inte ett misslyckande, utan en följd av omfattande samhällsförändringar. Den avgörande frågan, skriver en av författarna, är hur man i detta nya samhälleliga landskap ska kunna vara trogen sitt uppdrag som kristen kyrka. Flera av de medverkande lyfter frågor som rör folkkyrkans relation, historiskt och i nutid, till den politiska makten.

Visst finns det goda skäl för kyrkan att vara balanserad i sin förkunnelse av evangeliets politiska dimensioner – särskilt med tanke på dess historiska maktanspråk på att vara just en folkkyrka.

Men kyrkan måste kunna framföra kritik mot det som uppfattas som orättfärdig politik. För att nyansera förhållandet mellan kyrka och politik duger det inte att komma med daterade – rentav dåliga – Luthertolkningar. Alla försök i sådan väg måste bemötas med teologisk integritet.

Relationen mellan tro och politik hör till folkkyrkoarvet som Svenska kyrkan har att hantera i minoritetsblivandets tid. Men även om kyrkans roll i samhället förändras är ansvaret att höja rösten i samhällsdebatten med ”apostolisk auktoritet” oförändrat.