Dags att konfirmera dig? lyser det mot mig på ceriseröd kartong. Där på bussen föreställer jag mig att 14-åringen som sitter på sätet framför mig, ställer sig frågan. ”Hur gör man då, när man konfirmerar sig?”
 Kyrkans företrädare, lycklig över att ha fått frågan, svarar kanske: ”Det är jättekul med konfirmation. Man åker på läger, får nya kompisar och en massa tid till att diskutera livsfrågor. Häng på du med.”

Men 14-åringen ger sig inte. ”Men det där att konfirmera sig, vad är det egentligen? Vad är det man måste göra?” Vad svarar kyrkan då? För det måste ju vara något man gör som uttrycks på det sättet, som ett aktivt reflexivt verb. Att konfirmera sig. Som döpa sig och att viga sig. Eller?
Men lika lite som någon döper sig själv eller viger sig själv, har aldrig någon konfirmerat sig själv. Vi blir konfirmerade. Konfirmationen är bekräftelsen på vårt dop. Dopet som är vår nådegåva. Och är det  något som känns angeläget att förmedla till unga människor i dag är det väl just detta; berättelsen om nåden. Nåden som är helt gratis och helt utan prestation.

Visst, konfirmationsläsning innehåller en hel del obligatoriska moment. Det är närvaro som ska redovisas, visst kunskapsstoff ska inhämtas och en konfirmationsgudstjänst ska utformas i samarbete med konfirmanderna.
Konfirmationsgudstjänsten innehåller dessutom ett moment där konfirmanderna kan, beroende på val av ordning, aktivt bekänna sin tro inför församlingen. Men det mest centrala momentet i gudstjänsten är när var­je konfirmand ge­nom handpåläggning får sitt dop bekräftat, konfirmerat.
 Precis som prästens hand en gång hällde vatten på spädbarnets huvud, får mänskliga händer än en gång vara en länk för Guds nådegåva.

Tillbaka på 7:ans buss tänker jag att det måste vara ett misstag gjort av den poppiga reklambyrån som samfälligheten har anlitat.  Inte kan väl kyrkan själv ha gjort en sådan språklig miss. Men en snabb surfning på nätet visar att, förutom ett oräkneligt antal församlingar, både Kyrkans Tidnings nätupplaga och svenskakyrkan.se skriver om konfirmander som ska konfirmera sig.  Även om slarvigt språkbruk är en del av vardagens ofullkomlighet, spelar det roll hur vi uttrycker oss.

Att konfirmera sig, att döpa sig och att viga sig är uttryck som alla skvallrar om en världsbild där vi sätter våra egna små jag i centrum. Vi själva är aktörerna som försöker kontrollera världen.
Dopets nådegåva handlar om att våga släppa kontrollen, om att bli buren i stället för att bära. Därför hoppas jag att Uppsala kyrkliga samfällighet hittar en bättre rubrik på sin annonskampanj till nästa år, en rubrik som handlar mer om nåd än om kontroll och prestation.

Caroline Kyhlbäck
 teologistuderande, Uppsala

( Rättelse införd i nätversionen av artikeln. I debattartikeln om konfirmation ovan upgavs felaktigt att Uppsala stift står bakom kampanjen. Korrekt är att satsningen görs på uppdrag av Uppsala kyrkliga samfällighet.)