Vad gör en väckelserörelse inomkyrklig?

Det spred sig en eld över Nordkalotten när prosten Lars-Levi Laestadius predikade bot och bättring. Vad som började i en församling i Karesuando på 1840-talet lever vidare än idag. Främst i Sverige, Finland och Norge. Men med tentakler ända bort till nordöstra USA.

Det finns fördomar om alla religiösa grupperingar som väljer att ifrågasätta status quo. Laestadianerna utgör inget undantag. Redan från början har rörelsen riktat kritik mot både samhällets och kyrkans normer.

Idag har laestadianernas träd flera grenar. "Västlaestadianerna" har redan brutit med Svenska kyrkan. Det hände vid den tiden, år 2001, att den Svenska Lappmarkens församling i Gällivare uttalade ett påbud till alla världens västlaestadianer om att låta lekmän ta över sakramentsförvaltningen.

"Östlaestadianerna", främst närvarande i Tornedalen och svensktalande Österbotten i Finland, beskriver sig fortfarande som en väckelserörelse inom Svenska kyrkan. De organiseras i så kallade fridsförbund. Hur många av deras medlemmar som fortfarande tillhör Svenska kyrkan är oklart.

Men relationen till Svenska kyrkan är inte utan sår.

Samtidigt som världen roas av mordgåtan i Koka björn – den nya teveserien baserad på Mikael Niemis roman som utspelar sig i laestadianismens vagga – pyser kritiken mot Svenska kyrkan i de laestadianska leden.

När jag pratar med Mikael Fältros, lekmannapredikant i Luleå fridsförbund, återkommer han till ordet "antagningsstopp" som ett slags startpunkt för lojalitetskrisen. Vad som avses är beslutet att den som prästvigs idag behöver ha svarat ja på frågan om han kan tänka sig att arbeta med alla präster (även kvinnor). 

Laestadianerna har i en skrivelse till biskopsmötet 2020 begärt svar på frågan: ”Hur tänker ni er att vi som har en klassisk kristen bibelsyn ska få våra behov av präster tillgodosedda?” Det är oklart huruvida detta utgör mer av en symbolfråga än ett praktiskt problem.

För om bönhusen ska förlita sig på lekmän eller fortsatt kalla in prästvigda i Svenska kyrkan när så krävs enligt kyrkans ordning, vittnar kanske lika mycket om en splittring inom den laestadianska gemenskapen som en konflikt som kan lösas av Svenska kyrkan.

Just därför att det är svårt behövs samtal. För när slutar en väckelserörelse att vara inomkyrklig?

När fridsförbunden kallar sig "församlingar", som om de vore en kontrast till och inte en gemenskap inom Svenska kyrkan? När majoriteten av medlemmarna inte längre tillhör Svenska kyrkan utan endast sin fridsförening? När ett dop förrättas, eller en nattvard celebreras, av en lekman?

Väckelserörelser har en rörigare struktur än att det finns ett enkelt svar på den frågan. Men ett är säkert: för att en rörelse ska vara en del av Svenska kyrkan krävs av Svenska kyrkan en vilja att inte bara acceptera, men faktiskt inlemma den. Med allt vad det innebär av såväl lyhördhet och förståelse som tillsyn och gränssättning. 

En motion till årets kyrkomöte, undertecknad av fem ledamöter från Frimodig kyrka, föreslår att laestadianismen ska inkluderas i Svenska kyrkans försoningsprocess. Det vore klokt. Svenska kyrkan tog aktiv del i assimileringspolitiken mot nationella minoriteter på 1800- och 1900-talen. Inte alla samer, lantalaiset, kväner och tornedalingar är eller var laestadianer. Men väckelsen har en historia av att vara en fristad i ett förtryckande Sverige.

Att utreda den historiska och nuvarande relationen mellan Svenska kyrkan och den laestadianska väckelsen vore ett eldprov på Svenska kyrkans ekumeniska förmåga. För laestadianismen är ingen avlägsen kusin som nöjer sig med artighetsfraser. Laestadianismen föddes ur Svenska kyrkan. Laestadianismen är en del av Svenska kyrkan. 

Det betyder att Svenska kyrkan bär ett ansvar för hur rörelsen utvecklas. Ett initierat samtal kan inte börja en dag för tidigt. Tills det är en dag för sent.