Fortsätta längs gamla spår kommer inte att fungera

Förvaltarskapsutskottets betänkande beträffande hållbarhet i Svenska kyrkans skogsbruk upprepar i stort kyrkostyrelsens skrivelse, när det gäller ett antal ändringar i kyrkoordningen och andra tankegångar. 

Utskottet ställer sig först och främst bakom en ny inriktning för förvaltningen av prästlönetillgångarna. Alla fyra hållbarhetsdimensionerna skall ”behandlas som jämbördiga och odelbara”. Detta är bra och avgörande för en omställning.

Men man förmår inte att ta steget fullt ut varken i förslaget till omformulering av 46 kap. 3§ i kyrkoordningen eller beträffande den process och organisation som behövs för att ställa om.

Utskottets resonemang kring valet av ”säkerställa” eller ”balansera” de fyra hållbarhetsdimensionerna är oklart. De egna formuleringarna ”jämbördiga och odelbara”, pekar inte mot att de olika dimensionerna kan ”balanseras”. Argumentationen mot ”säkerställa” som innebärande ett så kallat ”resultatkrav” är svag.

Det finns i kyrkan på nationell nivå andra skrivningar som är tydligt inriktade på resultat. Det innebär, särskilt under en övergångstid, utmaningar för förvaltningen att ta hänsyn till alla hållbarhetsdimensionerna. Men detta är själva poängen med en ny inriktning. Det måste bli resultat som märks i skogen.

”Balanseras” innebär också en allvarlig försvagning av hållbarheten. Utskottet tar här ställning för en så kallad ”svag hållbarhet”, vilket innebär att en dimension skulle kunna ersätta, ”balansera”, en annan. Tanken fanns i hållbarhetsdebatten på 1990-talet, men vid det här laget har många insett att ekosystemtjänster inte kan ersättas av pengar på banken. För det är ofta det det handlar om – att byta ett värde, ofta ekologiska och sociala, mot ett annat, ofta ekonomiskt, i en ”balansering”. Det är illavarslande att 46 kap 8§ föreslås formuleras med ”uthållig totalavkastning” samtidigt som ”balanseras” ersatt ”säkerställa”.

Valet av ”balanseras” grundas också på en villfarelse om vad stiften faktiskt angivit i sina remissvar. Det är endast tre stift, av tretton, som vädrat tanken på ”balanseras” medan en majoritet INTE tar in det i sina remissvar. Fyra stift tillstyrker skrivningen i utredningen, och sex stift tillstyrker delvis. Det finns stöd för en ny inriktning bland stiften, inklusive en skrivning med ”säkerställas”.

Men ännu är det inte för sent. Kyrkomötet kan i plenum fatta ett beslut om att de olika hållbarhetsdimensionerna skall säkerställas.

Det krävs också mycket arbete för att förverkliga en ny inriktning. Den process, och den organisation, som behövs för en förändring är emellertid otydligt beskriven.

Betänkandet innehåller text om, men inga förslag till beslut, beträffande process och organisation. Detta lämnas till nästa kyrkostyrelse. Förhoppningsvis kommer den, i kraft av valresultatet, kunna ta framsynta beslut. Det är självklart så att stiftsnivån måste involveras i de gemensamma lärprocesser det kommer handla om, och att det mer handlar om ett förtroendefullt samarbete än om toppstyrning och kontroll.

Men detta skulle behöva organiseras för att möjliggöra samarbete och bygga ny kompetens på stiftsnivån, med kopplingar till den nationella nivån, men inte minst, till församlingar och civilsamhället. Stiftsnivån har redan två föreningar för att samarbeta kring skogen – men ingen av dem har en tydlig existens inom kyrkans ordinarie organisation. Egendomsnämndernas samarbetsorganisation (ENSO) har däremot visat sig kapabel att intervenera i remissprocessen med delvis osakliga argument, och transparensen är låg. Det är alltså lämpligt att ersätta ENSO och den andra föreningen (Stiftens egendomsförvaltningars förening, STEF, vilken har en tydligare inriktning mot certifiering och kvalitetsarbete) med EN ny organisation i förändringsarbetet.

Omställningsarbetet skall inte underskattas, bland annat med tanke på klimatförändringen. Skogen är en koldioxidsänka, som kan lindra klimatförändringarna. Men klimatförändringarna kommer också påverka skogens tillväxt på olika sätt. Detta kommer ställa helt nya krav på skogsbruket för att säkerställa en ”uthållig totalavkastning” och övriga hållbarhetsdimensioner. Att bara fortsätta längs de gamla spåren kommer inte att fungera. Det är därför dags att låta den nya inriktningen få både en vassare formulering – med ”säkerställa” - och stöd av delvis nya arbetsformer.

Sverker Molander, professor i miljösystem och risk, Chalmers tekniska högskola