Berätta vad tron betyder

Det är förstås en god sak att ha respekt för den andres integritet och inte bara dundra in med bulldozer, men ibland undrar jag om vår obenägenhet att nämna vad vår tro betyder faktiskt beror på att vi egentligen inte har så många erfarenheter att förmedla. Att vår tro sitter uppe i huvudet och motsvarar ett slags grammatik eller ordbok, snarare än en bok- eller filmupplevelse som entusiasmerat oss, som berört vårt hjärta.

Det som pingsten medförde var en upplevelse av liknande slag; den berörde lärjungarnas hjärtan på ett sätt som de inte kunde komma förbi. Den skulle förändra deras liv totalt, så stark var den. Den ställde dem inte inför ett val, som ett argument kan göra: om jag nu tar detta på allvar, vad kommer det att få för konsekvenser för mitt liv? Utan den drabbade dem med det livsavgörandes hela styrka. De fångades inte av stormvinden, de släpptes fria. Och resten är, som man brukar säga: historia.
Fast det är ju inte bara historia. Vi är kristna i dag för att de gick ut och berättade. Det är deras frimodighet och outtröttlighet vi har att tacka för det som vi kallar vårt arv. Men hur förvaltar vi det arvet?

Varför har det blivit så att så många människor förknippar kyrkan med historien, med en tradition – må vara en ”fin” tradition men ändå. När man säger ”fin tradition” så betyder det ju oftast att man är glad att den finns när man, under tre–fyra gånger i sitt liv, behöver den.
Varför har det blivit så att människor associerar kyrkan främst med moral, med ordningsregler och uppförandekoder – moral, snarare än liv?
Varför framstår kyrkans ärende så ofta som ointressant och överflödigt, något man kan ha och mista, något för dem som är lagda åt ett religiöst håll – medan andra kan ägna sig åt vinprovning, frimärksamlande eller zumbadans?

Är inte ett möjligt svar på dessa frågor just att den kristna tron för oss alltför ofta sitter mera i huvudet än i hjärtat? Det vi har i huvudet kan förstås vara nog så viktigt för oss, men det är inte säkert att vi lyckas kommunicera det.
Det bara finns där och andra kan förstås ha med sig en annan uppsättning ideal i sin arvsmassa.

Men det där som fick lärjungarna, denna disparata grupp män från en håla i en ytterst
ointressant del av den då kända världen, att bege sig ut, med öppnade ögon och brinnande hjärtan – det är samma kraft som är i verksamhet närhelst människor i dag kommer i kontakt med Jesus, blir helade från sina sår, får en ny glädje i hjärtat, ett nytt hopp.
Och det är precis det som världen behöver. Det är det som vi behöver, som kyrka och som enskilda. Att återupptäcka de första lärjungarnas bubblande glädje, och deras frihet. Ibland framstår det som att det där är något som de får hålla på med i OAS-kretsar, som att det vore en läggningsfråga.

Under och efter pingsten så var alla lärjungarna med, den övermodige och impulsive Petrus såväl som skeptikern Tomas. Det var inte bara ett gäng av dem, låt oss kalla dem karismatiker, som blev anförtrodda missionsbefallningen och gav sig ut. Uppdraget gällde alla, Andens gåvor gavs till alla. Om mångfalden och uppfinningsrikedomen i den Helige Andes strategi kan vi läsa hos Paulus. Därför behöver vi inte oroa oss över att vi måste bli lite mer som dem och dem om vi skulle våga ge oss hän. I Guds rike har var och en av oss sin alldeles unika plats och roll.

Detsamma kan vi hoppas gäller Svenska kyrkan, att vi alla behövs, med våra olika gåvor. Det viktiga är att vi låter dem komma till användning, att vi ser till att våra församlingar blir växtplatser, så att vi alla – som vi ber i dopgudstjänsten – växer till och mognar i vår tro och en gång får dela den himmelska glädjen hos Gud.