Värdefullt om att vara kyrka i mångkulturellt samhälle

Bok: Kyrka i ett mångkulturellt samhälle

Redaktör: Jan-Olof Aggedal
Förlag: Verbum

”Jordens salt” är biskop Johan Tyrbergs valspråk. Och som en annan biskop, Krister Stendahl, påpekade – vi vill inte att världen ska förvandlas till en saltgruva. Alltså behöver kyrkan som jordens salt (Matt 5:13) ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle för att komma till sin rätt. 

Så skulle den underliggande tesen i boken Kyrka i ett mångkulturellt samhälle kunna sammanfattas.

Boken har tagits fram på biskopens initiativ inför årets präst- och diakonmöte i Lunds stift, men med förhoppningen att den ska läsas i en bredare krets som underlag för samtal om kyrkans roll i samhället. 

Nio skribenter har bidragit till boken, sex inifrån kyrkan och tre från andra religiösa traditioner: romersk-katolska kyrkan, judendom och islam.

Mycket i boken har sagts förut, men behöver upprepas: kyrkan har alltid (möjligen med undantag för 1600-1800-talens lutherska enhetssamhälle) befunnit sig i mångkulturella och mångreligiösa miljöer, olikheter är berikande, det är i mötet med andra som identitet mejslas fram och fördjupas. 

Jag tycker mig uppfatta en liten skillnad mot mycket som skrivits i ämnet tidigare då man betonat likheter och att samarbete i praktiska ting är bättre än att diskutera trosfrågor: nu efterfrågar flera skribenter just sådana samtal där man inte behöver vara rädd för det som skiljer.

Måhända är det ett tecken på att vi kommit en liten bit på väg i strävan att känna oss hemma i det mångreligiösa. Vidare ifrågasätter Jan Eckerdal talet om Svenska kyrkan som minoritetskyrka – vårt historiska arv ger oss en annan identitet än övriga kyrkor i vårt land.

Två texter griper tag i mig: Anita Goldmans Såväl svensk som jude och Ebba Älverbrandts Det glömda ordet. 

Anita Goldman kliver rakt in i en av de mest såriga frågorna just nu: om antisemitism i kritiken mot Israels krigföring i Gaza. Hon visar hur den är mer komplex än att all kritik mot Israel automatiskt skulle vara uttryck för antisemitism.

Utgångspunkten för Goldmans text är en serie e-postmeddelanden från ”Göran”, som tycker att hon och hela det judiska kollektivet borde se till att få slut på kriget. Det är en tanke som gissningsvis dykt upp i huvudet hos många som läser denna recension, mig själv inkluderad: om världens alla judar sade ifrån skulle Netanyahu inte kunna påstå att kritiken är uttryck för antisemitism. 

Men så enkelt är det ju inte: judar är ett allt annat än enhetligt kollektiv, även om många redan höjt sina röster i såväl Israel som USA utan att det rört den israeliska regeringen i ryggen, påpekar Anita Goldman.

Men under Görans uppmaning anar hon också ”en latent irritation över judarna, över deras själva vara, att de aldrig sagt förlåt”. Hon hör ekon från den spanska inkvisitionens protokoll som ständigt noterar att judarna är så ”hårdnackade” och inte låter sig övertygas om den kristna trons överlägsenhet. 

Och till denna irritation läggs i dag ”detta förtretliga att man som kristen liksom måste tassa kring juden på grund av den såriga historien” som Göran nu har tröttnat på. 

Men, replikerar Anita Goldman ”[r]ätten att ställa några som helst krav på ’det judiska kollektivet’ har ’det kristna kollektivet’ förverkat för all framtid”. 

Det är ord och inga visor som utmanar en alltför harmonisk bild av religionsdialog.

Även Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie, petar i det såriga och visar på utmaningarna med att ”stå i försoningens tjänst”. Hon anknyter till två sociala samarbetsprojekt som församlingen är engagerad i, som också nämns i imamen Roland Vishkurtis text. Hon synliggör på så sätt de band som finns mellan samfunden i Malmö. 

Men framför allt utgår hon från arbetet med reparativ rättvisa i Försoningsgruppen, en ideell förening som hämtat inspiration från Sydafrika.

Som konkret exempel lyfter hon fram ett av den högerextreme terroristen Peter Mangs offer. Skräddaren Naser Yazdanpanahs lokal blev beskjuten, han klarade sig men har fått psykiska men. 

Mangs blev inte fälld för dådet på grund av bristande bevisning. Utifrån sin tro som Bahá’i har han förlåtit Mangs, men kan inte försonas med orättvisan i att rätten inte erkänt den skada han lidit. 

Utifrån den berättelsen resonerar Ebba Älverbrandt om vad som krävs för försoning, och konstaterar att hon ”anar en fantastisk diakonal medskapare i skräddaren Naser” som ”lappar och syr bäst han kan för att laga världen”.

Jag lyfter fram två texter som ger tyngd och konkretion åt boken, men samtliga texter ger värdefulla perspektiv till samtalen om vad det innebär att vara kyrka i ett mångkulturellt samhälle.