Debatt

När staten drar sig undan riskeras kyrkans kulturarv

Det handlar i grunden om statens syn på Svenska kyrkan och på vårt gemensamma kulturarv.

Det är inte bara Svenska kyrkans ansvar att vårda kulturarvet, menar biskopen och stiftsantikvarien.
Publicerad

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Riksantikvarieämbetet föreslår att flera av föreskrifterna om kyrkliga kulturminnen ska upphävas. Det kan låta som en teknisk justering – men det handlar i grunden om statens syn på Svenska kyrkan och på vårt gemensamma kulturarv.

I över tusen år har kyrkan varit en del av den svenska samhällsstrukturen. Våra kyrkor berättar historien om människors tro, hantverk, arkitektur och konst. De är inte bara Svenska kyrkans ansvar, utan en del av hela nationens minne.

Nu föreslår Riksantikvarieämbetet att många av de föreskrifter som styr vården av kyrkliga kulturminnen ska tas bort eller ersättas med allmänna råd. Myndigheten vill minska statens detaljstyrning och lämna större frihet till församlingarna.

Många kan tycka att det är positivt. Färre regler kan upplevas som en lättnad för församlingar med små resurser och ett uttryck för tillit till kyrkans egen kompetens. Men vi måste också se den större bilden: när staten drar sig tillbaka från reglering följer ofta också intresset och resurserna efter.

Om ansvaret för det kyrkliga kulturarvet gradvis flyttas till Svenska kyrkan ensam, riskerar det att uppfattas som ett rent internt ansvar – inte som ett gemensamt samhällsintresse. Då blir det också svårare att motivera den kyrkoantikvariska ersättningen, som idag är en avgörande förutsättning för att tusentals kyrkor ska kunna bevaras.

De föreslagna förändringarna är mer än juridik. De är symboliska. De speglar ett förskjutet förhållande mellan stat och kyrka – från gemensamt ansvar till ensidigt ansvar. Om staten inte längre formulerar hur kulturarvet ska skyddas, kommer det också att påverka hur mycket staten värderar det.

Svenska kyrkan tar redan ett stort ansvar för vården av sina kyrkor, inventarier och begravningsplatser. Men detta kulturarv är större än kyrkan själv. Det är en del av hela Sveriges berättelse – och därmed också statens ansvar.

Vi uppmanar därför regeringen och Riksantikvarieämbetet att tänka längre än till juridisk precision. Den kyrkliga kulturmiljön behöver inte mindre statlig närvaro, utan fortsatt samverkan och gemensam vilja. Vårt gemensamma kulturarv får inte förvandlas till en intern angelägenhet för kyrkan.


Mikael Mogren, biskop i Västerås stift

Mikael Karlsson Aili, stiftsantikvarie