Bör kyrkan sänka tröskeln för inträden? Mitt svar är ja!

Roger Persson Österman ledamot i kyrkorådet i Sankta Maria Magdalena församling (S)
Det måste vara lätt för odöpta att bli medlemmar.

Trösklarna för att bli medlem får inte vara onödigt höga. Det måste vara lätt för odöpta att bli medlemmar. Det är en överlevnadsfråga.

 

Vi som på olika sätt är aktiva i Maria Magdalena församling funderar mycket på hur vi ska öka antalet inträden. Det är för oss en viktig och prioriterad uppgift.

Vi ser att det finns särskilda utmaningar med vuxna som inte är döpta. I framtiden torde de bli ännu flera. Statistiken talar sitt tydliga språk. De som inte är döpta saknar ofta grundläggande kunskaper om kristna traditioner och teologiska synsätt. Det är helt naturligt eftersom deras föräldrar valt att inte låta döpa dem som barn. De kan däremot känna stor sympati för Svenska kyrkan, och för vad de uppfattar kyrkan står för. De kan ha läst och gillat uttalandet ”I Svenska kyrkan finns det plats för dig som tror – eller tvivlar. För dig som längtar efter rättvisa och en bättre värld, som vill sjunga i kör eller ha gemenskap” (från Svenska kyrkans hemsida).

Den positiva uppfattningen förenas ofta med en stor nyfikenhet för vad kyrkan konkret sysslar med. Vi möter dessa nyfikna som vill närma sig oss. De funderar naturligtvis på medlemskapet. I mötet uppstår ofta svåra frågor och osäkerhet. Ett mycket vanligt skäl till frågetecken är lydelsen av inträdesblanketten. Den odöpte ska kryssa i rutan med texten:

”Jag är inte döpt men jag önskar undervisning i Svenska kyrkans tro som förberedelser inför dop”

Några förklaringar ges inte. Språket som avviker från kyrkans inbjudande presentation (se ovan) blir svårt att begripa i ett sammanhang där den nyfikne inte har en relation till dopet eller till traditionen. Vad betyder åtagandet? Vilken undervisning handlar det om? Hur kan en utbilda sig i att tro? Måste jag redan nu ta ställning? Tänk om jag aldrig når fram till dopet? Är det något fel på mig då? Kan jag bli utesluten?

Frågetecknen är i praktiken svåra att räta ut.  Ett dop för en vuxen är en stor och viktig sak. Många av de nyfikna hamnar i tvivel och tvekan och avböjer medlemskapet. Det duger inte att sprida vaghet och prata om att det inte är så nödvändigt att verkligen gå i utbildning eller liknande. Det handlar om vuxna och kloka människor som tänker, reflekterar och som önskar trovärdiga förklaringar. De vuxna och kloka är känsliga för allt som ens avlägset påminner om hyckleri. Och det handlar inte om att de ansvariga prästerna gör på fel sätt eller att de inte är tillräckligt ihärdiga och starka i anden.

Trösklarna för att bli medlem får med tanke på lägets allvar inte vara onödigt höga. Det måste vara lätt för odöpta att bli medlemmar. Det är en överlevnadsfråga. Kyrkan bör adressera hur berättelsen om medlemskapet blir mer lättillgänglig och förståelig för alla nyfikna. En enkel åtgärd är att undvika att alltför snabbt prata om och svara på alla frågor som ställs om ”undervisning som syftar till dop”.

Mitt konkreta och enkla förslag är att inträdesblanketten omformuleras. Den raka frågan ska vara: är du döpt? Ja eller nej. Alla nya medlemmar ska efter inskickad och accepterad ansökan erbjudas ett samtal med präst.  Naturligtvis ska kyrkan fortsätta att kommunicera kring dopet. De enskilda församlingarna kan med lokal förankring utarbeta en doppastoral, i vilken det beskrivs hur de nya medlemmarna lämpligen möts. Stad och land kan behöva anlägga olika synsätt. Jesus kallade till sig sina följare utan formaliteter – låt oss inspireras av vår frälsare. Dopets djupa sakrala innebörd skulle snarast stärkas om det tydligt separeras från inträdeshandlingen.

Låt beslutet om dop ta den tid det tar och acceptera i mycket tydliga ord de som väljer att inte sätta igång förberedelser. Jag vet att frågan jag lyfter inte är ny. Men det är akut att få in nya medlemmar. Vad som återstår är blott att fatta beslut och att agera.

 

Roger Persson Österman, ledamot i kyrkorådet i Sankta Maria Magdalena församling (S).

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.