Greenwashing – en dödssynd?

På den sjunde dagen vilade Gud. Så beskrivs det i den kristna skapelseberättelsen. En mytologisk berättelse vars inneboende sanning färdas jämte våra ökade kunskaper om hur vi - och allt annat som är och lever här i vårt kosmiska hem - blev till.

Idag vet vi att jorden och allt som finns här inte kom till på sju dagar. Vi vet att det är miljontals år av evolution, utveckling, långa kedjor av små förändringar som lett oss till idag. Guds långsamma, tålmodiga skapande.

I bibeln följs berättelsen om hur allt blev till av berättelsen om människans förhastade handlingar. Om hur människan äter av kunskapens frukt och i och med det får en fantastisk gåva till ett potentiellt fruktansvärt pris. Gåvan är kunskap, något som i kombination med nyfikenhet och uppfinningsrikedom gjort människan till den dominerande arten, med kostnaden att hon lagt resten av existensen under sina fötter. En kostnad som skapelsen får betala.

Vi lever i en tid som präglas av den där fantastiska gåvans fruktansvärda pris. En tid där den ackumulerade mänskliga nyfikenheten och uppfinningsrikedomen används för förgörelse - medvetet i krig, kanske mindre medvetet i utvecklingens namn.

Ett exempel på förhastade handlingar i utvecklingens namn spelas just nu upp framför våra ögon i Eskilstuna. En teater i skuggorna, undangömt i ett industriområde bredvid E20, en dryg halvmil från mitt hem.

I den hållbara utvecklingens namn ska kinesiska Senior Materials fabrik i Eskilstuna släppa ut 900 ton om året av det giftiga ämnet metylenklorid. Metylenklorid används i produktionen av separatorfilm till elbilsbatterier. Ämnet är cancerframkallande och kan orsaka fosterskador samt neurologiska skador. 

I Sverige förbjöds det 1996. Men med dispens tillåts ämnet fortfarande att användas, och riskerar nu att påverka inte bara Eskilstuna utan hela mälardalsområdet. I den gröna teknikens namn ska det alltså användas en kemikalie som riskerar att förgifta något som miljontals år av de små förändringarnas evolution har skapat. Tänk vilka stora kedjor av förändringar en enda fabrik riskerar att rubba. 

Det följer ett mönster. Mönstret att förstörelse är enklare än alternativen. Att det tar kortare tid att riva än att bygga. Vi ser det hända med demokratin, vi ser det hända med skapelsen.

Kanske borde greenwashing vara en dödssynd, tänker jag när jag funderar på vad kyrkans ställningstagande bör vara i denna fråga. Greenwashing är trots allt en form av förskönad och förklädd girighet som inte tål transparens, som umgås med både lögnen och högmodet. Kanske är kyrkans uppdrag att påminna om att inte göra saker förhastat, att vissa beslut och handlingar får konsekvenser och biverkningar som drabbar många fler än de som har makten att ta beslutet.

I fallet med Seniors fabrik är det på flera sätt en fråga om liv och död. Samtidigt måste kyrkan, i och med sitt uppdrag att förvalta skapelsen, ha en i grunden positiv inställning till grön omställning och grön teknik. Det är en balansgång. Att ge plats för den gröna tekniska evolutionen utan att det sker på bekostnad av den evolution som lett oss hit.

Med Svenska kyrkans organisationsstruktur faller ansvaret på alla nivåer. Jag hoppas såklart att det inomkyrkliga stödet är brett att försöka stoppa fabriken som riskerar att förgifta det som Gud med omsorg har skapat. Kan fabriken inte stoppas hoppas jag att vi, i församlingar, pastorat och stift, när vi köper in elbilar och annan grön teknik, inte luras att tro att det som marknadsförs som grönt saknar ekologisk kostnad.

Jag hoppas att vi inte faller för synden greenwashing. Jag hoppas att vi fortsätter tjäna framtiden och att vi med öppna ögon – fast att alla svar skaver – ställer oss frågan  vilken del av skapelsen vi är villiga att betala med och vilka vi kan med att låta lida biverkningarna?

Embla Kolenda, präst Kafjärdens församling